Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagar sedan, hon skulle få plats här från den första
November. Och så kunde hon helsa hemifrån till Ben.
Det brydde sig Ben icke stort om, — de ville föga
nog veta af honom nu, sade han. — Han hade ingen,
som längre brydde sig om honom... ingen, om inte just
hon sjelf, Johanna.
Johanna såg misstroget upp till Ben, — han var
kanske ej rätt nykter? Nej, man kände ingenting på
lukten.
Hennes enfaldiga bondhjerta blef helt rördt af
Bens enträgna vänlighet och tydliga ångest. Sådan
var han alltid, alldeles som hennes jemlike. Och de
följdes åt genom den tomma esplanaden ut genom Esbo
tull och vidare längs chausséen. Der satte de sig
på en sten och Ben lät sitt hufvud sjunka ned i sina
händer.
— Det är slut med mig nu, sade han.
Helt förvånad och utan att förstå någonting
försökte Johanna lugna honom, hade lust att fara med sina
grofva fingrar öfver hans hår och trösta honom så
godt hon förmådde.
Hon gjorde plumpa försök att visa sin ömhet och
sitt deltagande. Han hade säkert någon stor sorg och
hon ville göra sitt bästa att hjelpa honom bära den.
Ben reste sig till slut upp och frågade om
Johanna icke ansåg honom tokig.
— Nej, svarade hon enkelt, — hvar och en har
ju sin sorg att bära på, och om hon bara kunde hjelpa
herr Benjamin med hans... men hon var ju en fattig
obildad tjensteflicka... hvad förstod hon dylikt...!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
