Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då hände det en dag i början av rötmånaden, när
tyfusfebern likasom flammade upp i full låga bland
det utmärkta bränsle de uthungrade tiggarskarorna
gåvo den, att en österbottnisk kvinna kom till Kotkais
i det största elände de ännu sett under hela nödåret.
Hennes minsta barn, som hon bar på armen, dog en
timme efter ankomsten, de två andra kunde knappast
gå av hungertrötthet, och kvinnan själv hade
tyfus-symptomerna fullt utbildade. I det luftiga lasarettet
improviserades en ny bädd, kvinnan fick plats på den,
och fröken Louise, vilken numera var moderns högra
hand som sjukvårderska, tog nykomlingen på sin
an-part.
Samma eftermiddag började hon yra, när hon fått
medicinen, och fröken Louise, som ännu var ovan i sitt
kall, gav sig i samspråk med henne, ty hon påstod, att
hon hade något särskilt att säga till Kotkais fina unga
fröken, som nu blivit hennes vårdarinna. Ödet hade
tydligen fört henne hit för att hon innan sin död skulle
säga vad hon hade på hjärtat till den, som det rörde
mest av alla.
Fröken Louise blev helt högtidligt stämd av den
dystra omgivningen och av den märkvärdiga början.
Det var en österbottnisk spåkvinna, som i sin
dödsstund ville meddela henne hemligheter om henne själv.
— Du lyckans leende barn, sade hon med ett
tynande löje, — du lyckans leende barn, jag vet att ödet
ämnat dig guld och håvor i en rik mans gård!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
