- Project Runeberg -  Vid vägkanten. Berättelser och skizzer / Samling 1 /
111

(1880-1883) [MARC] Author: Amanda Kerfstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med riglar, att ej min lilla sångfågel en vacker dag
flyger sin kos,» sade han skrattande.

»Inte vill jag försvara någonting sådant,» sade hon.
»Jag menade blott att kärleken är en ömtålig planta,
mycket ömtåligare än man tror. Huru mången man
kastar ej i hvardagslag undan sin hustrus kärlek i
närmaste skräplåda och tror sig sedan, när helst det
faller honom in att vara i det lynnet, kunna vinka
fram den efter behag, alltid densamma, alltid sig lik.
Men det är icke så. En qvinna, som behandlas
ogrann-laga och likgiltigt, som vårdslösas på alla möjliga sätt,
skall hon kunna hafva samma leende att möta honom
med, då han kommer, som hon förr hade, eller skall
hon hafva en suck af saknad då han går? Haa kan
få en stilla, tålig, undergifven hustru, som stickar hans
strumpor och lagar hans mat, men blomman, som skulle
dofta i hans hem, är vissnad, innan han tänkte derpå.
Och ändå är väl förlusten af ett älskande hjerta en
bland de största förluster man kan göra i lifvet.»

»Jag vet inte», sade han skrattande och tog henne
under hakan, »om det kan kallas ett plus till lyckan
att hafva fått en så reflekterande hustru.»

»Ah, ingen fara,» sade hon, instämmande i hans
munterhet, »du vet väl att kärleken är blind.»

I detsamma kom ett sällskap upp på den stora
gården, hvilket ådrog sig bådas uppmärksamhet. Det var
en qvinna, som ledde en liten gosse vid ena handen
under det hon med den andra sköt framför sig en liten
träkärra, hvaruti tvenne mindre barn voro fastsurrade
med ett rep, ty kärran var redan för liten för en.
Som det nu var, nickade de små barnen öfver än åt
ena, än åt andra sidan, och det fordrades en verklig
konstfärdighet hos qvinnan, att något så när uppehålla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:08:33 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kavagkant/1/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free