Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60
ringa del i den fruktan, med hvilken hon motsåg
och slutligen flydde framtiden.
FINE
Efter återkomsten från Stockholm till Hörby på
senvintern 1886 började Ernst Ahlgren arbeta med
Iru Marianne och njöt en af de relativt lyckliga
tiderna i Hörby, då hon för ögonblicket kunde
skjuta å sido småaktiga obehag, omgifningens brist
på sympati, landsbyförhållandenas trånghet under
ifrigt arbete och under långa, ensamma vandringar
på sin kära hed, eller i en lummig allé på den
högt liggande kyrkogården, från hvilken man hade
en Hdoträckt utsigt öfver den vackra bygden nära
Ringsjön. Men hon kände sig alltid behöfva större
vidder.
Jag känner (skrifver hon) en obändig åtrå. Jag
ville Do på en höjd, med vid utsigt och sol öfver
slätten. Jag ville se hafvet stå som en skarp knif
nere vid horizonten, det är hvad jag varit van vid
sedan barndomen. Och vi slättbor behöfva en gränslös
yta, för att känna oss fria, det skall icke finnas något,
som hämmar blicken. Då är det som om den också
stängde tanken. Och jag vill att min skall Sri
sig längt, långt ut — så långt den kan.
En anonym gåfva, som hon vid denna tid mot-
tog från en kvinlig mecenat — hvars lifsväg bildar
en hel vintergata af sådana ljuspunkter meddelade
åt andras tillvaro — satte henne också i stånd att
åt sig ordna ett par små rum i en sidobygnad.
Med den förmåga af frisk njutningslust, af barns-
ne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
