- Project Runeberg -  Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid /
75

(1931-1932) [MARC] Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

numera ett stenkors till minne av Ansgarius. Det är stadens
borg vi här se, en anläggning lik de vanliga
bygdeborgarna, fast kanske litet bättre utförd.

Viken längst ut till vänster på bilden heter av gammalt
»Kugghamn». Kugg eller kogg har i äldre tider varit
namnet på rundgattade handelsskepp av den typ holländarna
plägat resa i kustfart med. Det är säkert ett minne från
köpstadstiden. På flera håll utanför stadsmuren ligga
stora gravfält. En mängd gravar ha undersökts, och ur de
rika fynden har man tydligt kunnat utläsa, att Birka
funnits till under en relativt kort tid, från omkring 800 till
ett stycke in på 1000-talet. Sedan är det tvärt slut.
Staden har av någon anledning upphört att existera.

I Birka predikade Ansgar kristendomen — till en
början för ganska villiga öron. Där funnos kristna, när han
kom dit. Det var nog inte ovanligt på den tiden, att
beresta och bildade (efter tidens sätt att se) svenskar ute på
kontinenten lärt sig att känna och värdera kristendomen,
antingen de nu verkligen gripits av dess anda eller blivit
imponerade av den makt och prakt som den katolska
kyrkan utvecklade. Mången köpman eller krigare blev
säkert helt enkelt tvungen att taga dopet för att komma
i vänskapliga förbindelser med mäktiga kristna i det
frankiska riket; därute funnos förresten redan nordbor,
som kommit till stor heder och vunnit län och
förtroendeposter, och de togo väl inte gärna emot
stamfränderna, med mindre dessa ville kasta ifrån sig hedendomens
styggelse. Ur Ansgars; levernesbeskrivning veta vi, att
t. o. m. den hövding, som sveakonungen Björn hade satt
som sin ställföreträdare i Birka, var kristen. Hergeir
hette han, och på hans tomt uppfördes den första
kristna kyrka vi höra talas om i Sverge.

Vi veta, att Ansgars mission inte slog rot. Det kom
hårdare tider, då politisk fiendskap med utländska
makter och inre stridigheter satte hat mellan anhängarna
av landets gamla religion och den nya, utländska läran.
Långt om länge kom Ansgar åter en gång till Birka.
Även några hans efterträdare sökte hålla kristendomen
uppe här i Sveaväldets centrum, men när den lärde
mäster Adam av Bremen ungefär 250 år efter Ansgars första
Svergeresa skildrade förhållandena häruppe, var det inte
något kristet samhälle han målade, utan ett land, där
en ohygglig hedendom med allt, som för en kristen präst
fanns värst av styggelse, blomstrade i konungamaktens
hägn. Birka var försvunnet med sin kyrka och sin
församling. I gamla Uppsala, med sina redan urgamla
kungshögar och sin vördade helgedom, stod nu ett svearnas
rikstempel, prytt med gyllene sirater runt sina höga tinnar.
Mäster Adams skildring rör, som sagt, en tid, då Birka
är fallet och vikingatiden med dess sjudande liv lider
mot sitt slut. Sveaväldets centrum, Nordens avlägsnaste
och innersta kärnbygd är det sista fästet för Tors och
Frejs och Odens dyrkan.

Vända vi åter till vikingatidens begynnelse, skola vi
finna, hur hedningarna från Mälarbygden togo sig ut till
främmande land.

I Sønderjylland, som det nu med danskt namn kallas,
låg under hela brons- och järnåldern en tät och rik
bygd, vars oerhörda betydelse för hela östersjöområdet
alltmera börjar klarna.

Vi ha nämnt bärnstenshandel många gånger. Under
äldre järnåldern var det bärnstenen från Jyllands
sydvästra kust som utgjorde huvudmassan i den export,
genom vilken traktens befolkning kom i handelsutbyte med
grannarna i söder. Men det var inte bara denna mera
lokala handel, utan själva läget som gav denna landsända dess
betydelse. Den var bryggan mellan Skandinavien och
kontinenten. Folkvandringar både åt söder och norr
flödade här genom ett relativt smalt pass — man har
påvisat, att endast vissa sträckor av Jyllands smalaste del,
näset mellan Väster- och Österhavet, voro gångbara,
mellan väldiga, numera torrlagda sumptrakter. Väldiga
befästningar, av vilka det ännu på 1860-talet i försvarssyfte
begagnade Dannevirke utgjorde en del, skyddade sedan
urminnes tid dessa pass. Mossfynd i dessa trakter ha givit
oss en otroligt detaljrik kunskap om folkvandringstidens
kultur. Det är segerbytet från väldiga strider mellan
kämpande grannfolk, som enligt tidens sed offrats åt gudarna
genom att läggas ut på mossar, där de med åren blivit
övervuxna av torv eller sjunkit i gyttjan, som sålunda
bevarats — både vapen, kläder, alla slags redskap, skepp
och hundratals andra föremål.

Men för Östersjöområdet hade Sönderjylland en ännu
större betydelse genom den farled, som här gick fram
för den tidens sjöfart. Vi veta, att man ännu i våra dagar
i väglösa länder, t. ex. i våra svenska fjälltrakter, gärna
tar besväret att draga en båt ett stycke över land för
att få begagna sjö- och flodleder så mycket som
möjligt. I äldre tid, då vägarna voro färre och sämre, floder
och sjöar vattenrikare än nu, begagnades detta sätt att
resa över hela vårt land, varhelst förhållandena tilläto.
Alla de många namn på »Ed» som vi ha i olika
landskap, tyda härpå, ty »ed» betyder just det ställe, där
man plägar draga båten över land mellan två farvatten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:12:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/kebildsv/0083.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free