Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nordens viktigaste »ed» låg under vikingatiden
mellan det innersta av Slien, den smala fjord som går långt
in i Sønderjylland österifrån. Från dess innersta ände
var det inte mer än en dagsmarsch över till den då
segelbara Treenefloden, som förde ned till Eideren och
Västerhavet. Om själva fartygen släpades denna väg är
väl ovisst. I regel var det väl varorna som fördes på
hästrygg eller vagnar över land och lastades om i nya
farkoster — västerns varor, som skulle österut och
österns, som skulle västerut.
Nu var det redan under 800-talet, om inte förr,
svearna som behärskade hela Östersjön. »Saxarna», d. v. s.
tyskarna, voro ännu vid denna tid landkrabbor. Slaverna,
som intagit hela norra Tyskland från Memel till Elbe,
hade troligen inte heller lärt sig att idka sjöfart i stor
stil. Men svearna hade ju mer än ett halft årtusendes
praktik i konsten och voro redan vid 800-talets början
— det veta vi bl. a. av Ansgars biografi — svåra
sjörövare och lika flitiga köpmän i detta hav. Endast en
konkurrent hade de, de från nordvästra Tyskland och
Holland kommande friserna, ett gammalt sjömansfolk, som
denna tid voro kontinentens främsta sjöfartsnation.
Friserna höllo en station vid Slesvig innerst i Slien, under
danakonungens skydd, där de kunde lasta om sina varor
och sända dem med egna skepp åt alla håll. De seglade
till Birka — säkert var det med friser som Ansgar reste.
De slogos ofta med svearnas sjörövarskepp — Ansgar
fick också vara med om att bli utplundrad och landsatt
på sin första Östersjöfärd. Men de måtte i alla fall ha
klarat sig ibland, att döma av de många frisiska saker
och västeuropeiska mynt, som hittats i Birka och
annorstädes i Sverge från vikingatiden.
Emellertid kunde svearna i längden inte nöja sig med
att snappa upp frisiska »koggar» i sjön. Omkring 900,
vid en tid, då det danska riket var söndrat och i
svårigheter, togo svear under ledning av högättade män hand
om det inre av Slien med dess handelsstation och hela
»edet» ned mot Västerhavet. Hela denna trakt är mer än
någon annan i Danmark full med gårds- och bynamn
av en typ, som företrädesvis tillhör Mälarområdet. Det
är namn på -by, sammansatta med ett personnamn, t. ex.
Torsby, Karleby, och de tillhöra i Sverge just
vikingatidsgårdar. Men inte bara denna egendomlighet i
namnskicket utan också fornfynd av typiska svealandssaker
skulle i och för sig tala för en svensk bosättning här
nere. Nu är det dessutom så, att runstenar i
Sønderjylland och samtida historiska källor ge klart besked om
saken: Omkring år 900 grundlade svenskar från
Mälardalen en befästad stad, större än Birka, men av samma
slag, vid en av de gamla hamnarna innerst i Slien, på
en plats, som förut kallades »Hedarna», men från denna
tid Hedeby.
Härskaren över det svenska vikingaväldet tog
konunganamn och betraktades ute i världen som danernas
konung. Sannolikt gav besittningen av den viktiga
handelsvägen de här bosatta härskarna inflytande även över
de danska öarna, medan Jylland troligen höll sig
själv-självständigt.
En av dessa svenska Hedeby-kungar, Gnupa, tog sig
det orådet före att härja söderut i Holstein och
angränsande länder, som lågo under den mäktige
saxakonungens skydd. Denne, som hette Henrik I och var »romersk
kejsare», kunde inte tåla detta angrepp av en nordisk
barbar och avgudadyrkare. Han slog Gnupas här år
934 och tvang konungen att taga dopet. Här blev sålunda
åter en svensk man kristen — hur pass grundligt och
uppriktigt är väl svårt att säga. Efter Gnupa rådde hans
son Sigtrygg en kort tid över det svenska Hedebyväldet.
Två runstenar, resta över honom av hans moder Äsfrid,
ha hugfäst hans namn. De gamla krönikorna berätta, att
han besegrades av en »Hardegon, Svens son från
Nortmannia» — Norge eller Normandie, som ju redan var
vikingaland — och därmed var det slut på den svenska
sagan i Sønderjylland. Kort därpå återerövrades landet
av den danske konungen Gorm, vars maka, Tyra, på
en runsten kallas »Danmarks bot» emedan hon
återupprättade rikets gräns i söder och botade de väldiga
försvarsverk som skyddade densamma, det gamla
Dannevirke.
Kort som den svenska Hedeby-episoden var, vittnar
den dock om, hur kraftigt och målmedvetet svearna
arbetade på denna tid. Det var inte planlösa
sjörövaretåg, utan en högst planmässig politik som låg bakom
försöket att bygga en svensk port vid den viktigaste
passagen mellan Öster- och Västerhaven. Just på senaste
åren har en stor utgrävning av det gamla Hedebys
stadsområde påbörjats. Liksom Birka ligger det utlagt som
åker och plogen har i snart tusen år gått fram över den
svenska handelsstadens lämningar.
Svenskar deltogo också säkerligen i alla nordmannatåg
under dessa oroliga århundraden. Runstenar och andra
minnen vittna om, att folk från Mälardalen och
Östersjökusten härjat i England och Saxland. Fornfynden
visa t. ex. på en livlig förbindelse mellan Gotland och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
