Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
Det berömda »antemensalet» med tillhörande krucifix
från Broddetorp i Västergötland gjordes någon gång
på noo-talet i driven koppar som prydnad’till
kyrkans högaltare. Det finns nu i Statens Hist. Museum. |
tad på tillgången på den lättarbetade kalkstenen, som
särskilt i form av vackra och med sniderier prydda
dopfuntar spriddes vida omkring Östersjön.
Till den katolska kyrkans heliga bruk hör också
stänkandet med vigvatten, som företages som reningsceremoni
vid många olika tillfällen. Särskilda vigvattenskärl
(pis-cina, lavabo) finnas anbragta, dels vid ingågen till
kyrkan, där menigheten äger att begagna dem vid inträdet,
dels i närheten av altaret. Allt vatten, som under
ceremonierna brukats till helgade ärldamål, skulle också
utgjutas i en dylik piscina från vilken utlopp fanns ned i
kyrkomuren. På så vis stannade det helgade vattnet inom
kyrkans vigda område.
*
Själva altaret var gudstjänstrummets mest vördade’
plats och omgavs, sedan det en gång invigts, med största
helgd. Det bestod i regel av ett stenbord, i varje fall var
skivan »altarstenen» av oförgängligt material, medan
själva bordet kunde vara av tegel. I äldsta tid voro de
praktfullast utstyrda altarna på framsidan smyckade
med en i metall, t. ex. kopparplåt, utförd beklädnad,
utstyrd med heliga bilder och symboler. Ett präktigt
»an-temensale» av denna typ, från Broddetorps kyrka i
Västergötland, förvaras i Statens Historiska museum. Senare
klädde man altaret med »altarbrun» och antemensalen av
dyrbara, färgade tyger efter råd och lägenhet. Färgerna
voro noggrant bestämda. På vissa slags helgdagar skulle
altaret klädas i vitt (sålunda t. ex. på alla Kristi högtider,
vid biskopsinvigningar och under julhelgen). Pingst och
apostlarnas dagar var all klädsel röd, långfredag och vid
begravningar svart; dessutom förekom också grönt och
violett på vissa helger. Samma färgregler, som gällde för
altarklädnaden, iakttogos också i prästernas mässkläder.
En välförsedd kyrka måste sålunda äga en stor
uppsättning av skrudar; de små fattiga sockenkyrkorna kunde
naturligtvis lika litet i detta, som i andra hänseenden
tävla med de stora. När dessa hade underbara, tunga
sidentyger, sömmade med guld och pärlor, hade
bond-kyrkorna kanske bara fattiga linne- och ylleskrudar. Men
de rätta färgerna sökte man ändå att hålla. Till altaret
hör, från mitten av 1300-talet och framåt, gärna ett s. k.
altarskåp, en ersättning för det krucifix, som tidigare ofta
krönt altarbordet. Dessa skåp, som från början bestå av
i en eller flera rader anbragta helgonbilder utan någon
mera invecklad komposition, bli småningom till oerhört
figurrika scener inom ett rikt ramverk av gotisk
arkitektur. Det är hela senmedeltidens religiösa dramatik som
här utspelas med skulpterade och livligt målade figurer
och dekorationer. Ofta är det sviter av de mest gripande
scenerna ur Jesu liv, som framställts i enlighet med tidens
vedertagna regler. En stor del av dessa altarskåp äro
importerade nordtyska och flamländska arbeten, men även
svenska träsnidare och målare ha gjort altarskåp såväl
som helgonbilder och valvmålningar.
De guldlysande altarskåpen med sina levande och
talande bilder — medeltidens människor voro säkert
mycket känsligare för detta stumma åtbördsspråk än vi äro
— utgöra ett led i den sena medeltidskyrkans strävan att
gestalta gudstjänsten på ett för menigheten begripligare
och verkningsfullare sätt. De avspegla — och samverka
med — de vid samma tid i utlandet florerande andliga
folkskådespelen, mysterierna, som anordnades av och
genom kyrkan. Även här i Sverge har denna konstart,
om ock i anspråkslösare grad, blomstrat. Dess sista
utlö-pare under reformationstiden var det fromma
skoldramat, t. ex. den troligen av Olaus Petri författade »Tobise
Comedia».
1 54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 12:37:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0162.html
