Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade stadens »hank och stör» d. v. s. de vidjor och
stolpar, som markerade dess gräns. Det var nog för att hålla
boskapen ute och för att förmå laglydigt folk att passera
in och ut på de ställen, där stadstullarna med sina
bommar voro placerade. De som klättrade över staketet och
hoppade över diket — ja, de fingo väl skylla sig själva,
om de kommo fast.
Utanför stadens »gränsstaket» lågo vanligen de
ut-jordar, där stadsborna betade sin boskap och hade sina
»kålgårdar» och täppor. Där låg ej sällan ett »hospital»,
där spetälska, men även »besatta», d. v. s. sinnessjuka, i
nödfall kunde inlogeras. »Helgeandshuset», som var
sjukstuga och fattiggård, men också ålderdomshem och som,
liksom hospitalet, huvudsakligen underhölls genom
fromma stiftelser, hörde också till de av staden förvaltade
allmänna inrättningar, som ofta lågo i utkanten av den
tätare bebyggelsen.
En tredje välfärdsinrättning, som aldrig saknades, och
som ofta fick ett ståtligt och vidöppet läge strax utanför
staden, var galgen. I de större städerna, t. ex. i
Stockholm, var den en murad ställning med flera höga
pelare, mellan vilka grova bommar voro lagda, ofta i olika
höjd. I dessa bommar fastgjordes snarorna, där tjuvar
och andra olycksfåglar fingo hänga, tills de föllo ned
av sig själva — efter samma princip som man ännu
hänger kråkor och andra tjuvfåglar ute på åkrarna — för
att skrämma kamraterna. På galgbacken restes också
det »hjul och stegel», d. v. s. ett på en hög stång vilande
horisontellt hjul, på vilket svårare förbrytare kunde pinas,
Just vid galgen hade man ofta en bra utsikt över
staden och kände sig, efter en mer eller mindre äventyrlig
resa genom svårframkomliga skogar och kärr, där man
kunnat råka ut för både troll, rövare och vargar, inte
litet belåten, när man såg detta första påtagliga bevis på,
att man befann sig i ett relativt säkert och väl bevakat
område, där rätten härskade. Städerna voro också, det
har man skäl att tro, ganska stolta över att ha en präktig
och rymlig, helst också en väl besatt galge!
De städer, som lågo vid sjön eller vid en farbar å,
hade naturligtvis alltid en hamn. Men vi ha föga anledning
att tänka oss denna som en stor, gemensam anläggning
med kajer, lastkranar och magasin. Det var bara en
strand med bryggor, och, som det ännu ofta är fallet i
gammaldags fiskelägen och strandbyar, hade man inte
gjort något (eller i varje fall inte mycket) för att
åstadkomma gemensamma anordningar vare sig till lands eller
ute i hamnen. I Stockholm fanns det utanför
Skeppsbron flera »bommar», d. v. s. en rad hopkopplade
stockar, utlagda på pålar, innanför vilka båtar och
mindre fartyg kunde ligga skyddade, medan de större
skeppen ankrade utanför på redden. Några
torgplatser synas också rätt tidigt ha anordnats nere vid sjön,
t. ex. ett fisktorg med bryggor och bodar, där stadens
fiskare och de, som eljest hade tillstånd att lossa sina
laster här, kunde lägga till och hållas med sin rörelse.
På Mälarsidan lågo liknande tilläggsplatser för dem, som
kommo inifrån land med järn- och spannmålslaster.
övriga utrymmen voro upptagna av privata bryggor,
sjöbodar och magasin, tillhörande dem, som hade
sjötomter, men ofta uthyrda åt fiskare, köpmän och andra, som
behövde komma åt vattnet. Förbud mot att stjälpa ut
sopor och orenlighet vid bryggorna förekomma ofta i
Stockholms burspråk. Man kan lätt tänka sig, hur där
skall ha sett ut och luktat en varm sommardag vid den
grundare delen av stranden. När man nyligen i
Riddar-holmskanalen grävde ut ett par skutor, som sjunkit på
ganska lågt vatten nedanför holmens östra strand vid
slutet av medeltiden, visade det sig, .att det låg tjocka
lager av gödsel runt om vraken! Troligen har man, trots
förbudet, här passat på och stjälpt ut sina överflödiga
gödselstackar i sjön under mörka nätter.
Det liv, som levdes i de små medeltidsstäderna i Sverge
var, av allt att döma, ingalunda så romantiskt och
brokigt som vi gärna vilja föreställa oss. Det var ett trångt
och besvärligt och strävsamt liv. Det mesta av den
inbördes ordning och hjälp, som nu gör staden på många
sätt bekvämare och lättare att bebo än landsbygden,
saknades ännu, eller befann sig i sin första begynnelse.
Ordentliga gator, vattenledningar, belysning, avlopp,
polis och brandväsen — allt sådant var ännu ytterst
primitivt och förblev så långt in i nyare tiden.
Anhopningen av många människor på ett begränsat utrymme var
något för svenskarna så nytt och ovant, att det skulle
dröja många hundra år, innan de kunde tillgodogöra sig
210
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
