Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och likaså åtskillig folktro och gammal finsk hedendom.
Men också byggnadssättet och husgerådet har här och
var i våra svenska finnskogar kvarlevat i ett
ålderdomligare skick, än man nu påträffar i moderlandet. Sålunda
är den »rökstugubastu» från Värmland, som nu finnes
på Skansen i Stockholm, säkerligen ett prov på det allra
primitivaste bostadsskick, som de invandrande finnarna
fört med sig från sitt hemland. Det är ett relativt högt,
av rundtimmer uppfört hus med vedtak. Dörren, på
ena kortsidan, leder direkt in i det enda rummet. Strax
innanför denna står rökugnen, uppförd av gråsten på
en timrad kista och formad som ett enkelt valv utan
skorsten. Under det flata, av kluvna stockar bildade
innertaket ligga tvärs över rummet ett antal störar,
stödda på därför avsedda tvärbjälkar. De äro »ristänger», på
vilka rågen, som fördes in från åkern omedelbart sedan
den skurits, plägade torkas. Detta bruk att torka säden
inomhus är urgammalt hos finnarna. — På samma
bjälklag som ristängerna är i stugans innersta hörn en lave av
kluvna stockar anbragt, till vilken en trädstam med
uthuggna trappsteg leder upp. Denna lave användes, när
huset brukades som badstuga. Här sutto de badande
uppkrupna i den heta ånga, som steg upp från den eldade
ugnen, när man slog vatten på den. »Finsk bastu» har
visserligen brukats även av svenskarna, men har icke
spelat den absolut oundgängliga och nödvändiga roll som
den ännu gör hos finnarna. I det högt liggande innertaket
finns nära ugnen en lucka, genom vilken röken går ut
på »vinden» och därifrån i en trumma ut genom
yttertaket av näver och ved. Innan den sluppit ut, har röken
hunnit svärta hela »pörtets» insida. Dock har man
plägat skura väggarna till manshöjd, så att de blänka som
gammal, mörk valnöt. Men för något fint möblemang
passar i alla fall icke detta rum, som skulle kunna
brukas till både ria, badstuga och bostad. Bänken, bordet
av en väldig furuplanka, de små, av krokiga granrötter
och andra lämpliga bitar hopkomna pallarna — något
annat bohag finns just ej, om man undantar sängen i
ugnsvrån och yxhängaren vid dörren. Allt är grovt
tillyxat och knappt det. Skålarna på bordet äro urholkade
ur oregelbundna masurknölar och utgöra jämte några
träskedar hela servisen. Hela rummet är skumt och svart.
De små, glaslösa gluggarna släppa inte in mycket ljus
och kunna till yttermera visso stängas med en
skjutlucka.
Men varmt och gott har här nog varit, när man eldat
ugnen och stängt dörren, när snön legat mjuk och tät
på taket och högt uppåt nordväggen, och när folk och
fä trängt ihop sig härinne i skenet av de kådiga
pärt-stickorna. Har man då haft råg på stängerna och
Bilden visar det yttre av den värmlandsfinska
»rökstugubastun» på Skansen.
några björnskinkor och ett eller annat älgskrov i
salttunnan, då ha finnen och hans hustru varit glada och
tackat Jumala, den gode Gud, som hållit sin hand över
dem också i det främmande landet.
Inte heller de finska emigranternas ofta både rika
och duktiga fränder i Finlands storbygder föraktade den
fäderneärvda rökugnen, det svärtade pörtet, den varma
rian och den heta bastun, fast de hade råd att ha dem
i tre skilda hus i stället för i ett. Även deras bohag var
till stor del av trä och näver, om de också, liksom i långt
senare tid ännu lapparna, älskade att lägga ned sitt
överflöd i präktiga silversmycken av ålderdomliga,
fäderneärvda former, i glänsande seldon, fina knivslidor och
blanka bältebeslag. Det är ännu något grannt och
hjäl-tevulet över den finska bygdekulturen, som är släkt med
vikingatidens kynne hos oss och som återspeglas i de
underbara Kalevalasångerna. Dessa, liksom mycket av
den kultur de vittna om, levde ännu hos Finlands folk
under reformationstiden, liksom ej så litet av den
hedendom, vilken redan S:t Erik och S:t Henrik börjat
utrota. Michael Agricola, Finlands reformator, som till
finskan översatte Nya testamentet, katekesen,
ABC-boken och Psaltaren, kunde ju (i företalet till
sistnämnda bok) göra en lång förteckning på den finska
hedendomens gudar, vilkas namn sålunda ännu vid
mitten av 1500-tälet levde i folkets mun och minne. Ännu
långt senare, när Elias Lönnroth började uppteckna de
gamla »runot», guda- och hjältesånger, som han sedan
samlade till det finska folkets nationalepos, Kalevala,
voro många av dessa namn icke glömda, liksom ej heller
de många trollsånger, besvärjelser och signerier av mer
eller mindre hednisk art, som gjort finnarna vida
beryktade över hela norden som överlägsna trollkarlar!
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
