Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På ett av Sueciaverkets Stockholmsperspektiv ser man tydligt, hur
stormaktstiden kantat strömmen med en kedja av härliga palats —
nu så gott som ålla försvunna.
modiga stil, som han valde — en holländsk art av den
italietiskt-klassiska renässansen — är full av behärskning
och aktar sig noga för det pompösa och teatraliska. Hans
palats i Stockholm har en ännu strängare och allvarligare
prägel. Dess formspråk är samma rena humanistiska latin,
som den lärde rikskanslern själv så väl behärskade.
Magnus Gabriel De la Gardie, också rikskansler,
byggde, utom palatset »Makalös» i Stockholm, en hel rad
slott, det ena praktfullare än det andra, på sina många
gods och förläningar. Det gamla medeltida Läckö,
huvudplatsen i hans grevskap, förvandlade han till ett sagoslott,
bräddfullt av" dyrbarheter och smyckat med allt vad
skickliga hantverkare och konstnärer kunde åstadkomma.
Men Läckö var bara ett av den store grevens slott. Ett
annat var Karlberg, ett tredje Jacobsdal — överallt satte
han tidens bästa arkitekter i arbete. En Magnus Gabriel
och hans furstliga gemål, Maria Eufrosine av
Pfalz-Zweibriicken, behövde inte under sina resor bo hos
främmande och vare sig de ville vistas i den ena eller den
andra landsändan, stod ett modernt och väl inrett slott
till deras förfogande.
Det vär eri stor tid för arkitekterna, främst herrar av
den franska släkten de la Vallée och den tyska släkten
Tessin. Den adelsman eller storköpman, som inte kunde
få endera Jean de la Vallée eller Nikodemus Tessin den
äldre att rita åt sig, var inte riktigt comme il faut. Men
det fanns ju också andra att ta till. Sålunda åtog sig Erik
Dahlberg inte så få uppdrag i den vägen och löste dem
förnuftigt och bra.
Det har skrivits ofantligt mycket om stormaktstidens
svenska arkitekter och deras verk. För den, som icke kan
Sätta sig in i alla enskildheter och skiftningar står det
dock klart, att dessa män, hur duktiga och yrkeskunniga
de än voro, icke som skapande konstnärer åstadkommo
något omvälvande nytt. De följde troget de av italienska
mästare på antikens grund utbildade formerna, vilka de
sedan togo som de voro eller med fransk, holländsk eller
någon gång sydtysk förmedling. Vi kunna ännu i dag
överraskas av att känna igen våra svenska
praktbyggnader vid ett torg i Rom eller på en gata i Haag — men
vi böra akta oss för att tro, att romaren varit och sett
på vårt gamla riksbankshus eller holländaren ritat av
vårt riddarhus. Det är snarare tvärtom — för så vitt
icke båda ritat efter samma planscher hos Palladio, som
våra svenska mästare begagnat. Sådant räknades dock
icke på något sätt som fusk eller mindre värdigt
förfarande. Jäktandet efter individuell uppfinnarära var
ganska okänt ännu på denna tid. Att med goda
förebilder göra ett vackert och passande arbete, att fyndigt
anpassa klassiska mönster till en viss given uppgift —
det var ännu målet för arkitektens ärelystnad liksom för
varje god hantverkares. Och detsamma gällde ännu i
stort sett för alla konstutövare. Man gick i skola hos de
stora mästarna — men man strävade inte efter att till
varje pris bilda en egen skola.
Stockholm — och i mån av tillgång även Göteborg,
Kalmar och andra större städer — förvandlades under
denna tid på ett genomgripande sätt. Vasakungarna hade
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
