Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafsvatten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
Honingstensyrar—Hyalitglas
Honingstensyra, Ce(C09H)e,
benzolhexakarbonsyra, lär bildas
vid oxidation af träkol med
kalium-permanganat och erhålles af det i
brunkolslager förekommande
mineralet honingsten, som är syrans
aluminiumsalt. Syran bildar fina, i
vatten lättlösliga nålar.
Hornväfnad. Se Keratin.
Hornämne. Se Keratin.
Hud. Eyggradsdjurens hud
utgöres af tvänne läger, öfverhuden,
epidermis, som består af keratin,
och läderhuden, corium, som till
öfvervägande mängd utgöres af
limgifvande ämnen.
Hudtalg, sekretet af talgkörtlarna
i huden, har kemiska egenskaperna
af ister samt innehåller fett, tvål,
kole-sterin och salter. Hudtalgens lukt
kommer af fria, feta syror: smörsyra,
kapronsyra, m. fl.
Humle, de kottlika axen af
humleväxtens honblommor,
innehåller en flyktig olja (0,5 %), som
består af ett kolväte, Clo H16, och
ett syrehaltigt ämne, hvilket vid
oxidation ger valeriansyra. I små,
gula, glänsande körtlar på fjällens
bas finnes lupulin (17 %), ett
harts-artadt, intensivt bittert ämne,
hvilket är lösligt i alkohol samt i
dextrin- och sockerhaltiga vätskor.
Humle innehåller dessutom
garfämne (5 %)• Den flyktiga oljan
och lupulinet gifva ölet smak och
arom samt bidraga till vörtens
regelbundna jäsning. Garfämnet
utfäller gluten och bidrager till ölets
klarnande.
Humusämnen, Mullämnen,
kallas de amorfa och oftast mörkt
färgade, till sin kemiska natur föga
kända produkter, hvilka uppkomma
vid förmultning af växtämnen. De
delas \mullsyror, som äro af sur
natur och med alkalier gifva lösliga
salter, och mullhroppar, som äro
indifferenta. Mullsyrorna äro dels
lösliga och dels olösliga i vatten.
Till de förra höra hällsyra och
häll-satssyra, hvilka finnas i källvatten
och kärrjord och hvilkas betydelse
i agrikulturkemist hänseende är
okänd, samt humussyra, ulminsyra*
och geinsyra. De senare
förekomma i kärrjord, sällan i fritt
tillstånd, oftast såsom ammoniakhaltiga
salter af kalk, kali, lerjord och
järnoxid. De böra i all god jord
finnas till ’/2—1 % och i rik jord
förekomma till 2—3 %. Deras.
kalksalter utgöra hufvud
beståndsdelarna af dy, torfdy och svartmylla
samt anses uppkomma ur
mullkrop-parna genom inverkan af alkalier,
eller kalk. Mullkropparna äro, enligt
von Post, icke af fördel för
åkerbruket och förekomma icke, eller
till obetydlig mängd, i jord, som
länge varit gödslad. Mullsyrornas
betydelse för åkerbruket består deri
att de upptaga och qvarhålla
många ämnen, som äro af vigt
för växtnäringen och af dem
hindras att borttvättas med rägn, i
synnerhet ammoniak. Genom den
sönderdelning, i hvilken de ständigt
äro stadda, utveckla de kolsyra,,
som angriper i marken befintliga
silikat, hvarigenom dessas
bestånds-delarr t. ex. kali, bli tillgängliga
för växternas rötter.
Humusämnena inverka på järnoxid, som af
dem reduceras till
järnoxidulkarbo-nat, hvilket kan upptagas af
växterna.
Hvete. Se Sädesslag.
Hvitt precipität, HgNH9:Gl,
amidoklorqvicksilfver, erhålles, då
en lösning af qvicksilfverklorid
fälles med kaustik ammoniak eller^
enligt vår farmakopé, med salmiak
och kaliumkarbonat. Det användes
som Utvärtes läkemedel i salvor o. d.
Hyalitglas, en genom en bland-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
