Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot luften uppvärmes meteoren af alldeles
samma skäl som t. ex. våra frusna händer kunna
värmas genom gnidning mot hvarandra, och i
följd af hoppressningen upphettas derjemte
sjelfva luften. Båda dessa värmefenomen måste,
tillräckligt stegrade, leda till utveckling af ljus,
som kanske någon gång äfven uppkommer
genom förbränningen af somliga meteorers
an-tändliga beståndsdelar. Om meteorkroppen är
stark nog att, segrande genomgå dessa eldprof
och alltså fortfar att vidare falla, ökas i samma
mån den sammanpackade luftmässans omfång,
tills slutligen en glödande eller brinnande
luftboll (eldklot, eldkula) framträder, hvars
eldsken kan vara beroende dels af glödande luft
och dels äfven af meteorens glödande yta eller
af flagor eller smulor, som derifrån lösryckts
af luftmotståndet eller söndersprängts af hettan
och som glöda eller kanske förbrinna i luften.
Slutligen kommer dock en tid, då meteorens
hetsiga framförd så ökat spänstigheten hos
den sammanpackade luftmassan, att denna som
en kraftig fjäder trycker tillbaka mot meteoren
och hejdar dess fart. Den häftigt vidgade
luften rusar tillbaka och fyller med brak och
buller den i meteorens väg lemnade tomheten,
hvaremot meteoren, som förlorat sin kosmiska
fart, nedfaller såsom en jorden tillhörig tung
kropp mot hennes yta. Meteoren sönderspränges
dervid ofta i följd af de häftiga värmevexlingar,
hvilka han undergått, till ett helt regn af
större eller mindre stenar, men i de flesta
fallen är förstörelsen sannolikt så
genomgripande, att hela fallkroppen såsom ett fint
stoftmoln skingras i atmosferen.
De till jorden nedfallna meteoriterna bestå
af ungefär samma kristalliniskt korniga
mineralier, vanligen kiselsyreföreningar, som ofta
förekomma i jordskorpans egna stenarter, samt
utmärka sig för öfrigt icke sällan genom
sådana inblandningar som kol och kolhaltiga
ämnen. Somliga meteoriter bestå nästan helt och
hållet af jern och jernmineralier, ofta smittade
af niccel; det gedigna jernet, som på jorden eljest
är en ytterst stor sällsynthet i naturligt tillstånd,
spelar i meteoriterna en rätt framstående rol.
Såsom varande mera beständiga än de
egentliga s. k. stenmeteoriterna, hvilka äro porösa
och lätt nog förvittra och sönderfalla, äro
jernmeteoriterna mera lätta att påträffa. Stor
tillgång på jernstenar och andra stenar, hvilka
sannolikt fallit från himmelen, lär i synnerhet
finnas i vissa trakter af Amerika samt på
Grönland. Från sistnämda land härstammar
den största af alla förmodade meteoriter, hvilka
i något museum förvaras, den från Ovifak till
Sveriges riksmuseum förflyttade
nickeljernste-nen, som har en vigt af tjugufem tonn. I
Europa inträffade ett af de märkligaste
meteoritfallen vid Aigle i Frankrike den 26 April
1803, kl. omkring 1 e. m., då bortåt tre tusen
stenar nedföllo, af hvilka den största dock
endast vägde omkring nio kilogram. Det förut
nämda svenska meteoritfallet nyårsdagen 1869,
hvilket sträckte sig öfver Fittja, Kulla, Giresta,
Gryta, Balingsta och Öfvergranä socknar,
lemnade efter sig än mindre stenar; af de
omkring sju hundra, som plockades och
tillvara-togos, vägde den största 1.8 kilogram. De
voro stenmeteoriter med insprängda små
jern-korn: den vanliga sorten af dessa meteoriter.
Då meteorerna falla med en hastighet af
ända till 75 kilometer i sekunden och
jord-atmosferens hela höjd icke uppgår till mer
än ett par tre hundra kilometer, är det klart,
att dylika meteorfall alltid måste blifva några
helt korta ögonblicks verk. Ännu hastigare
företeelser, om möjligt, äro de mindre
meteorfall, som kallas stjernskott eller stjernfall och
äro helt vanliga tilldragelser i den högre
at-mosferens rymder. Man kan se dem hvarje
klar natt i hvarenda timme i vexlande
mångfald och glans. Det har beräknats, att i
medeltal tio eller elfva stjernfall inträffa under
hvarje timme af dygnet; talrikast synas de
under de sex första timmar ne efter midnatten.
De se ut som snabbt framspringande
strimmor af glänsande ljus, såsom raketer, hvilka
plötsligt lysa och försvinna.
Det är en känd sak, att en stor mängd
eldkulor årligen iakttagas utan att förorsaka
något stenfall till jorden. Så mycket mindre
är då att begära, att de otaliga små
stjern-skotten skola lemna några spår efter sig på
jordens yta. Vi hafva all anledning att vara
belåtna med, att det är som det är: att
atmosferen öfver våra hufvuden utbreder det
skyddande täcke, som nödgar dessa himmelens
kastvapen att försvinna som dunster i de öfre
luftrymderna, ty i annat fall skulle säkerligen
mången fredlig vandrare i jordedalen blifva
ilijelstenad ofvanifrån.
Stjernfallen uppträda mera ymnigt än eljest
vid somliga tider. Efter vissa längre och
kortare mellantider infinna sig formliga
meteorregn med stjernfall, som följa tätt på hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
