Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tilläfventyrs användts. Stenarne äro med
osviklig säkerhet passade så tätt intill hvarandra,
att knappast den finaste nål kan instickas
emellan dem. Yår tids vetenskaper hafva
ingenting, som kan förklara detta, anmärker
Lamartine, »och man bör ej förvånas, att
menniskorna vid dess åsyn, tagit sin tillflykt
till det öfvernaturliga».
Ett stycke öster om akropolen befinner
sig i den nuvarande byn Baalbek ruinen af
ett litet korintiskt rundtempel, som är
särdeles vackert och tyckes härstamma, från den
grekiska konstens bästa dagar. Väggarne och
det sköna entablementet äro stympade och
sönderfallna och det hela skall troligen inom
kort vara blott en grushög bland alla de
andra grushögarne.
Baalbek förstördes år 1759 nästan helt och
hållet af en jordbäfning, men naturen ensam
har icke skuld till förderfvet. Det kristna
barbariet påbörjade det förstörelseverk, som
sedan fortsattes af araber och turkar. Om
kejsar Teodosius den store (379—395) heter
det, att han förstörde templet »trilithon» d. v.
s. antagligen det efter de tre stora stenarne
(trilithon: tre-sten) benämda stora templet.
Sedan araberne år 635 eröfrat Damaskus, föll
äfven Baalbek efter långt och tappert
motstånd i deras händer, den rika staden blef
betydligt utplundrad och råkade derefter
småningom allt mera i förfall. Den härliga
tem-pelakropolen förvandlades till fästningsverk.
I tolfte århundradet eröfrades och plundrades
staden först af emiren Zenghi och sedan af
sultanen Saladin; år 1260 sköflades den af
Houlagou och mongolerna under Timur
fullbordade slutligen förödelsen. Långt före
jord-bäfningen, som uträttade hvad menniskokrafter
ej förmått, hade den monumentala
byggnads-prakten fallit till föga under den orientaliska
despotismens tunga händer.
Ett musikaliskt underbarn.
T)erry H. Oliver, plantageegare i Syd-G-eor-
gia, köpte år 1850 en negerqvinna med
en blind gosse, då endast några få månader
gammal. Oliver var en godsinnad husbonde,
som egde en betydlig mängd slafvar. Den
blinde negergossen blef, då han växte upp,
nästan en idiot men var snäll och lydig. Han
fick larfva omkring i solskenet under husets
portiker och verandor och man behandlade
honom, af medlidsamhet med hans hjelplösa
belägenhet, såsom ett slags älsklingshund. Han
var en pojke af lägsta negertyp med utstående
hälar, aplika käkar, och tjocka uppkastade
läppar, och han hade för vana att slänga
huf-vudet bakut på ett besynnerligt sätt, som i
hög grad ökade det fåniga i hela hans upp
trädande.
En natt om sommaren 1857 väcktes
Olivers familj af skratt och musik, efterföljda af
ljudliga applåder, kommande från förmaket.
Alla lyssnade med förvåning och undran,
betagna af underliga känslor. Det var någon,
som spelade piano, men pianospelaren var
ingen vanlig fuskare. Anslaget var synnerligt
fint och ledigt, ehuru det förrådde någon rädsla.
Hvem kunde denne spelare vara? Oliver klädde
sig hastigt, skyndade nedför trapporna,
öppnade sakta förmaksdörren och tittade in. Han
trodde knapt sina ögon. Den blinde
negergossen Tom hade lemnat sin sofplats i
förstugan och praktiserat sig in i förmaket: det
var han, som var den nattlige pianospelaren!
Han spelade icke endast de sånger han ofta
hört spelas på instrumentet — enkla
balladmelodier — utan flera af de svåraste
öfnin-gar, som Olivers döttrar brukat genomgå, och
han spelade i ett utbrott af högsta förtjusning.
Yid sfutet af hvarje passage utbrast han i
ljudliga skrattsalvor, stampade med hälarne
och klappade händerna. Han spelade piano
för första gången i sitt lif!
Tom blef naturligtvis nu betraktad såsom
ett underverk på plantagen. Han fick stiga
in och spela, när främmande kommo på
besök. Historien spridde sig vida omkring bland
grannarne, som strömmade till för att höra
honom och vände hem undrande och häpna.
Man lade märke till att, huru än gossens
fingrar irrade bland tangenterna, så följde tonfall,
brutna och sväfvande men sällsamt fulla af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
