Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kim
285
steg till sin mästare, som satt i skuggan av ett
mangoträd, och sedan åto de tillsammans i lugn och ro. Vid
middagstiden, sedan de vandrat omkring under
samspråk, brukade de sova och återtogo sin vandring med
stärkta krafter, då luften blev svalare. Natten fann
dem på en ny plats — någon by, som de förut upptäckt
på andra sidan om det fruktbara slättlandet och som
de livligt diskuterat under vägen.
Där berättade de sin historia — vilken var ny för
varje kväll, så vitt det berodde på Kim — och
välkomnades antingen av byns äldste eller av prästen, såsom
skick och bruk är i det gästvänliga Österlandet.
När skuggorna blevo kortare och laman lutade sig
tyngre mot Kims axel, slogo de sig alltid ned och togo
fram tingens Hjul, lade ritningen på marken under
några väl avtorkade stenar och började med ett långt
strå som pekpinne följa dess invecklade cirklar. Allra
högst uppe sutto gudarne — och här voro drömmarnas
drömmar. Här var himlen och världen och
halvgudarne — ryttare, som stredo bland bergen. Här åter voro
grymheter, förövade mot djuren, själar, som stego upp
och ned för stegen och därför icke fingo störas. Här
voro helvetena, de varma och kalla, och de pinade
själarnes hemvist. Laman uppmanade sin chela att noga
studera de olyckor, som härrörde från överlastning i
mat och dryck — förstörda magar och brännande
inälvor. Djupt intresserad följde Kim med sitt bruna
finger alla lamans anvisningar, men när de kommo till
den oroliga, fåfänga människovärlden, som ligger strax
ovanför helvetet, distraherades hans uppmärksamhet.
Ty på vägen rullade Hjulet självt framåt, ätande,
drickande, köpslående och grälande — det varma, levande
människolivet. Ofta använde laman det levande
materialet såsom ämne för sin text och bad den blott alltför
villige Kim lägga märke till, huru köttet kan antaga
tusen skepnader, begärliga eller avskräckande allt ef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
