Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Egron Lundgren och Scholander hafva båda i lifliga och drastiska färger skildrat
modellskolan och den tidens akademiska undervisning i allmänhet. Lundgren beskrifver modellskolan såsom
ett föga tilltalande ställe, nästan som ett litet inferno:
»Endast efter långt slafarbete uti antiken, som det ohyggliga kapprummet vanligtvis benämndes, vanns inträde i
skolan för lefvande modell. Äfven der sågs ett par rader bänkar med ljusstakar under bleckhufvar ungefär som i en orkester
omgifva ett lågt och klumpigt ekbord, platsen för den nakna modellen, som der stäldes antingen fastbunden som en S:t
Sebastian, bröstande sig som en Ajax eller placerades liggande som en död Abel.
Rummets anblick var bedröflig; en liksom qväfvande skymning, obehagligt varmt (för den afklädda gardeskarlens
skull) och med en inneboende vedervärdig parfym af åtskilliga beståndsdelar, simmande omkring i qvalmigt taljos. På de
nerrökta mörka väggarne hängde i glas och ram rödkritsritningar föreställande anatomiska preparater, seniga armar och
halsar, flådda ansigten med på vetenskapligt charmant sätt ena ögat ledigt slängdt ur ögongropen och läpparne uppvikna
för att visa tandköttet, i fall det skulle komma att behöfvas i någon genremålning. Bredvid klockfodralet hängde ett
ben-rangel, som ännu gjorde entrechats med de smala benpiporna, hvar gång vaktmästaren öppnade dörren, och tycktes aldrig
tröttna att grina åt en svart écorché i naturlig storlek och kallad Lasse Tysk, som stod bredvid ett snäft hänge bakom
hvilket modellen klädde af sig. Sådana voro de egentliga prydnaderna och ornamenten i denna konststudiernas helgedom.
Sju eller åtta unge män samlades hvarje afton i denna sorgliga lokal och ritade efter den nakna karlen så godt
de kunde. Somliga bland dem voro kanske hungriga men ännu mer törstande efter något slags ledning, otåliga att göra
framsteg, oroliga att tiden tycktes rinna bort så fruktlöst som bäcken i sanden och de fleste med icke mycket ljusare hopp
och utsigt än att om allt gick väl, må hända med ansträngning kunna förmå släpa fram sin vacklande existens, åtminstone
såsom dittills.»
De akademiska lärarnes personer och undervisningssätt tecknar Scholander i följande dråpliga,
raskt utkastade porträtt:
»Gubben K. (Krafft) elev af David, robust, hjulbent och krokig, med vackert hufvud, alltid välkände en tuggbuss,
bestämd och ofta grofkornig i talesätt och undervisningsråd. »Hva’ fan har herrn fått tag i för en deltoideus, det är ju ett
rep» — »Lägg på den der biceps för en tolfskilling» — »Ska’ herrn bli målare? Jo i h-te, herrn har ju ingen stil i sig»
o. s. v. Men han var omtyckt, ty hans undervisning var då ännu af värde.
Gubben L. (Limnell), gammal dekorationsmålare, med ett groft godmodigt anlete, enorma händer, i hvilka bodde
jättekramningar, och ett beständigt hi-hi-hi-flin i djup bas-ton, hvarvid ögonen försvunno, var oduglig såsom lärare och fick
temligen oantastad krypa mellan stafflierna, ty han var så gammal och oförarglig.
Gubben W. (Westin), hofintendent och skolans direktör, en för hvarje år allt mer fallande storhet. Han höll långa
tal om gråce och gjorde sitt bästa för att vända elevernas ögon från naturen och narra dem in på en idealism, som han
sjelf icke kände mer än ytterst ytligt. Han hade varit den förnämste på sin tid, var rik, men nu skuldsatt och föga aktad
samt ej väl känd bland lärjungarne, hvilka han behandlade mycket ojemnt, gynnande somliga, förföljande andra. Med sin
porösa hängande näsa, de drypande ögonen, det stripiga, ovårdade, grå håret och gestalten af ett gödt men slappt svin, var
han vedervärdig att skåda, liksom hans gnällande käringstämma var afskyvärd att höra. Ernlund, vaktmästaren, var hans
allt i alla och denne skickade han efter toddar, som de tvemännings drucko uppe i ett rum bredvid lärorummet. Han hade
en systerson (H. T. Lundh), som han på allt sätt ville draga framom de öfriga, och detta åstadkom stor förargelse.
Dessa tre herrar lärare representerade en sammanlagd ålder af ungefär 225 år; således var ej underligt, om
lämplighet för ett sådant lärarekall som deras ej var särdeles påräknelig. Den, som alltså egentligen uppehöll läroverket i dessa
skymningsår, var Sandberg, hvars bästa och kraftfullaste konstnärstid inträffade just i det skedet; men ehuru han icke gaf
andra hugg på sig än genom ett eget sätt att luta sig bakåt, knipa ihop ögon och mun samt taga en långsamt inandad
pris snus, var han icke afhållen, ej heller rigtigt gillad såsom lärare, men eleverna hade respekt för honom.»
Wickenberg, alltid en mycket flitig och läraktig natur, sträfvade med värkligt allvar att ur
den akademiska undervisningen, hvilken, såsom vi sett, var behäftad med stora brister, draga den
största möjliga nytta för sin framtida utveckling, och, som alltid, bar det ärliga och samvetsgranna
arbetet sin frukt, äfven om denna kunnat blifva mycket rikare under gynnsammare omständigheter.
Ett hälsosamt inflytande har nog, äfven på Wickenberg, öfvats af Sandberg, som ständigt
rådde eleverna att »framförallt studera nakna naturen, ty detta är dock det förnämsta» och
därigenom motverkade det skadliga inflytandet från Westin, som i en falsk idealisms namn varnade
eleverna mot ett alltför noggrannt observerande af naken modell. Wickenbergs egentliga behållning
från akademitiden torde i själfva verket ligga i hans genom studierna i modellskolan vunna säkerhet
att återgifva den manliga figuren. De framsteg han gjorde på detta område synas också ha varit
både snabba och stora. Två modellstudier af hans hand i Konstakademien från Januari och December
1833 (under resp. Gillberg och Limnell), visa ett raskt framåtskridande: den första ser ut som en
gipsfigur, den andra som en menniska, och att han nådde fram till en värklig säkerhet och känslighet
i detta fall, visar en i Nationalmuseum befintlig studie i kritor till en Abel. Wickenbergs framsteg
erkändes också af akademien, som 1834 i Februari gaf honom 3:dje eller Tessinska medaljen och
1835 i Mars andra medaljen för modellstudier.
För Wickenbergs utbildning till målare var det däremot ytterst klent bestäldt i akademien
eller, rättare sagdt, det var ingenting bestäldt alls. I detta afseende voro lärjungarne, liksom när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
