Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjette kapitlet. Lappar. Herr Quirin Müllers lefvande bilder. Baler i Norra paviljongen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppasserskorna på stället omtalade, alt en af Lapparne
en afton erhållit ett ljus, för att, som andra menniskor,
använda det till upplysning i den bostad man inrymt honom. Men
Lappen såg saken ur en annan synpunkt. Han åt upp ljuset.
Och likväl var det ingalunda behof, ty Lapparne erhöllo
ordentligen sin föda, utan det var, ifall ett sådant uttryck tillätes oss,
ren smak, som föranledde honom till denna emot våra begrepp
om upplysning alldeles stridande åtgärd. Smör, utan ringaste
bihang af bröd eller annan föda, var Lapparne en serdeles
delis; de kunde deraf förtära flera marker.
Rehnarne voro små, vänliga djur, om hvilka Lapparne
berättade oss den nog otroliga omständigheten, att de kunde
uthärda att löpa för akjan *) hela tio svenska mil på en dag,
utan att tröttna. Emellertid stack snart vildheten fram hos dessa
endast halftamda fremlingar från en polhöjd, som icke vill veta
af någon kultur. Rätt som jag smekte hufvudet af en vacker,
nästan skymmelfärgad rehn, satte han mig plötsligen hornen 1
bröstet, till stor tillfredsställelse för alla närvarande, som med
gälla skratt gåfvo sin glädje tillkänna. 1 sådana fall har
Svensken intet undseende. Han ger luft åt sin känsla för det
löjliga, för det befängda i en tilldragelse, äfven om dermed
möjligen kan vara förenadt obehag eller fara för en medmenniska.
Jag har sett personer falla, till utseendet, ganska farligt, på
trottoirerna vid Norrbro, hvilka vintertiden äro isbelagda och
halkiga, samt endast tillfälligtvis af polisen beströs med
ungefärligen så mycket sand, som kan falla bredvid under akternas
expedierande i nämnde Embetsverk. Hvarje sådan tilldragelse
helsas emedlertid med mera eller mindre förtäckta löjen, och
den stackars vandraren har, då han ändtligen, ledbruten,
kraf-lat sig upp, det oskattbara nöjet, att se sig omgifven af idel
glada ansigten, af idel gapskrattande deltagare i lians öde.
Den känsla af det tillbörliga, som sällan eller aldrig öfverger
Fransosen. skulle äfven vid ett dylikt tillfälle komma honom till
*) En slags städa, i form nästan af en båt, som Lapparne begagna på
.i sina snöfält.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
