Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ättemoderns kalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄMMIGA POJKAR 121
inga villkor göra oss fina, utan vi skulle komma som
vi gick och stod, sa hon.
Och glad blev jag förstås. Fast farmor sa, att det
var inget skäl för att jag skulle se ut som en sopåkare
om nävarna. Så biasken slapp jag inte ifrån. — —
Precis på öret klockan sex stod vi hela högen i
hällregnet utanför deras och gruffade om vem som
’skulle gå först och ringa på dörren. I detsamma tjöt
en uggla någonstans och Julle svarade alldeles som i
förgår och så kom vargtjutet någonstans ifrån som
ingen kunde bli klok på, och då klev vi på förstås.
Hela villan var kolsvart, så vi tyckte det skulle bli
ett konstigt kalas, men när vi kom in i tamburen så
viskade det i ett horn att vi skulle binda för ögona med
näsdukarna. Precis som alla renhåriga grabbar har
näsdukar! Nå, jag fick låna Julles halsduk.
Och sen fick vi ta varann i hand och så drog vi
sladd som blindbockar oppför trappor och nerför
trappor så ingen visste vart det bar. Det var väldigt
spännande och klämmigt. Och rässom det var så stod vi
stilla och jag kände på det kalla draget att vi var ute,
trodde jag, fast det inte regnade. Och då hörde vi
Borgis’ röst:
— Välkomna, långväga främlingar, !sa han, alldeles
som i förgärs, lösen bindlarna från edra ögon!
Och då skulle ni sett! Jag trodde vi var ute i
kojan igen så likt var det. Men vi var i källaren i
deras tvättstuga. Fast det kunde då ingen se, för dorn
hade hängt opp skynken eller vad det var som dorn
hade målat alldeles som stockväggar både på väggarna
och i taket och mitt över avloppet i cementgolvet hade
dorn en eld, som sprakade nedrans fint med en gryta
över och runt om låg där renhudar som vi fick sitta på.
Så det var nästan »som riktigt alltihop och väldigt
klämmigt. Och innan vi visste ordet av så var det
alldeles som om vi bara hade fortsatt sedan i förgårs.
Borgis kunde sitta som en indian, fast det såg väldigt
skojigt ut, när magen låg på vådorna på’n.
Men döm om våran häpnad, som det står i böcker!
Bäst det var kom Ättemodern klädd i renskinn så stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
