»Hon är det... Vilken galenskap att ha rest land och rike omkring!» sade kamrer Lassman, då han vid hörnet av Drottninggatan och Mäster Samuels gränd varseblev Lisa Normans vita slöja och röda schal. Lisa kom från en av sina vanliga vandringar till triangeln, och en egen händelse var det visserligen att hon i dag på aftonen gått dit, när det annars skedde på förmiddagarna.
»Välkommen, välkommen, min kära morbror! Så a propos detta var - men lycka till i alla fall... När skall morbror hämta henne?» Den skälmska Lisa trodde sig märka att frieriterminen för det året var slutad, emedan gubben kommit så oförmodat tillbaka. Artigt vällde hon om och följde kamrern in.
Vi förbigå den följande kvarten, vilken av kamrern upptogs med att göra en stor och hastig sväng omkring rummet, i triangeln och bakom skärmen. Det var egentligen blott att kasta en blick dit in och med välbehag förnimma att allt stod på behörig plats.
»Se så», sade han med hjärtligt förnöjt leende och tog plats i soffan, »nu skall jag vila mig litet, innan jag närmare gör mig förvissad, att du ordentligt skött ditt kall, Lisa! Emellertid gör det mig gott in i hjärtat att återse allt det här: min kammare, min pulpet, min skänk och min säng. Alltsammans är så förtroligt och gott, och, som ordspråket säger, borta är bra, men hemma är bäst; och som jag nu, gud ske lov, är hemma, så skall jag också ha min gamla nattrock på mig - du kan ge mig den, Lisa lilla!»
»Men den är allt bra otäck!» sade Lisa. »Morbror får nog ha en ny, åtminstone till bröllopet.»
»Ja, ha, ja ha, det förstås! Det kan väl icke undvikas. Tockna där plagg äro förträffliga men hiskligt dyra Jag kan just undra om det icke skulle kosta mindre, ifall jag själv kostade på tyget och lämnade det bort att sys?»
»Jo, det tror jag visst vore uträkning!» Lisa kom med den gamla paltiga rocken, och kamrern hade redan fått den på till hälften, då det förekom honom undransvärt att den blivit så tjock. Han drog den tillbaka och upptäckte nu, vad han ej genast kunde märka, att Lisa trätt en annan ny och vacker nattrock inuti den gamla.
»Nå, men vad är detta?» Kamrern vände sin nya bekantskap i ena handen och den gamle trotjänaren i andra. »Vad är detta, kära du - har någon lämnat in den till försäljning? Blir den icke allt för dyr, så är det sannerligen en ganska vacker rock. Den klär mig!» - gubben tog den på - »ja, min själ, vad den klär mig... jag ser ju storståtlig ut! Vad kostar den?»
»Aldrig grand utom tack! Jag har roat mig med att sy den åt morbror, efter den andra var så eländig, att jag tyckte det var skam för morbror att nyttja den.»
»Nå, men tyget, du? Jag menar att jag sett det förr?»
Det tror jag väll!» inföll Lisa skrattande. »Jag har tagit det av morbrors eget förlag. Det var ett stycke madras, som malen skulle ätit upp, om man icke använt det. Och för att rädda det från sådant olycksöde, gjorde jag en rock till morbror och en klänning till mig själv, som riktigt kläder mig.»
»Kors, vad?» utbrast kamrern, för vilken denna dristighet var ett betydelsefullt omen. »Hon har», tänkte han, »förfarit med mitt gods liksom om det varit hennes eget. Hon har delat det emellan oss och alla dessa gamla kattunstycken kunde hon kanhända kläda sig med i flera år! Hon är pahittig: jag kunde ej behöva köpa det ringaste?» Så avlöste den ena angenäma förmodan den andra, och allt detta var Lisas lvcka, ty i ett annat lynne, med olika funderingar, hade kamrern säkerligen högst ogunstigt upptagit Lisas oförsynta näsvishet att efter eget behag disponera över ett helt stycke madras - tillhörigt honom.
Mamsell Lucie syntes även själv något förundrad över den omständigheten, att den väntade straffpredikan uteblev, och denna känsla minskades visst icke, då kamrern tillade: »Det är roligt, att du så där kan sy själv, Lisa! Det tycker jag mycket om: det insparar icke litet penningar det. Men en annan gång skall du fråga mig till råds först, hör du det - ty i den här rocken kunde väl sämre tyg gått an!»
»En annan gång?» upprepade Lisa leende. »Morbror överträffar all min förväntan, ja, morbror överträffar alldeles sig själv. Jag får icke allenast slippa bannor, som jag kanske allt ända förtjänte en liten smula, utan jag får till och med komma igen och göra mig flera klänningar?»
»Visst det, mitt barn, visst det, men icke i överflöd! Ty de där tygerna, ser du, ha kostat stora penningar. Du skall aldrig ödsla med dem, det vill jag be dig!»
I kamrerns ord lag ett visst rörande uttryck, som Lisa icke förstod, icke ens i den avlägsnaste skymt anade.
»Å, vad det rör», inföll hon skrattande, »så lär väl jag slippa att sätta min fot inom triangeln när morbror gifter sig.»
»Vem vet, du, kanske du då först kan stå där på stadiga ben? Ja, ja, se du på mig så förvånad du vill - det beror alltsammans på dig själv.»
»På mig! Vad i herrans namn menar morbror med det?»
Kamrern steg upp, tog Lisas hand och förde henne till tröskeln av det allra heligaste. »Älskar du allt detta, Lisa?» sade han högtidligt. »Förstår du, har du tänkt på, om man hade en våning av... låt mig se... jag antar tre rum, Lisa, där dessa saker vore uppställda i en behaglig ordning, nota bene att det rummet, där det förnämsta förvarades, alltid stode stängt, utom, förstas, vid något särskilt påkommande tillfälle... Vad menar du om det?
»Det vore visst roligt - men...»
Men du vet icke vad den saken kunde röra dig? Den rör dig emellertid så mycket, att det blott behövs ett ord, ett enda ord av dina läppar, så är allt vad du här har för ögonen ditt... vårt nämligen!»
»Ack», utbrast Lisa med tindrande blickar, »morbror har slagit giftermålet ur hågen och gör mig till sin arvinge, om jag bor hos morbror och vårdaI honom på gamla dagar - är det icke så?» Lisa ville nödvändigt taga gtlbben i famn och kyssa honom.
»Det är icke alldeles på det sättet!» sade kamrern och sköt henne litet åt sidan. »Något för något, Lisa lilla! Gjorde jag dig till min arvinge bara på det villkoret, att du skulle bo hos mig och vårda mig till döddagar, så kunde det icke hindra dig att taga en man, vilken kanske snart skulle göra av med allt det jag i mitt anletes svett med stora uppoffringar och många försakelser förvärvat. Nej, mitt barn, du finner, att sådant vore obilligt - men, som sagt, något för något, jag insätter dig till min arvinge, min enda arvinge! Och för äganderätten till allt det, som här befinnes, jämte fyratusen riksdaler banko årliga räntor, då jag ej mera är till, begär jag ej annat, än att du blir min hustru och av ömt hjärta vårdar mig.»
»Jag~» skrek Lisa till och sprang fyra steg baklänges. »Skulle jag bli morbrors hustru? Nå, sannerligen var icke det det lustigaste jag någonsin hört! Jag är ju icke mera än nyss fyllda nitton år, och morbror är ju snart femtio - nej, det bär då aldrig ihop!»
»Gör det icke?» sade kamrern litet modfälld. »Och jag menade så väl! Jag ville rädda dig från alla dessa här unga, lättsinniga junkrarna, vilka, så sant jag lever, icke mena det ringaste ärligt med dig och på sin högsta höjd vilja göra allvar, ifall du kan räkna på min förmögenhet. Du kan tro, Lisa lilla, att jag i detta avseende talar av övertygelse och för ditt sanna väl, vilket aldrig kan befrämjas på det sättet, som du nu lever, där du umgås med den ene och den andre av din mors kunder. Gifter du dig däremot med mig och ger dem på båten, som endast vilja roa sig med dig, så kan du hålla ett hus så gott som någon. Du kan ibland, likväl högst sällan, det säger jag på förhand, men dock någon gång, få åka i hyrvagn om kring Djurgården. Du kan ibland få biljett till tredje radens sida på operan... ännu oftare kan du få biljett till Djurgårdsspektaklet, någon gång bevista en konsert och ett par tre gånger på sommaren göra en ångbåtsfärd. Vad alla mina gamla förlag av tyger, pälsverk m.m. vidkommer, så räcker det nog till, skulle jag tro, att skaffa dig en präktig toalett. Och till sist vill jag tillägga att du ett par gånger varje år får bjuda tillsammans dina släktingar, om du dess emellan är hushållsaktig, huslig, noggrann och ordentlig... ty hemdygder sätter jag mest värde på. Och hela förslaget kan väl ändå vara värt att taga i betankande - eller hur?»
»Å ja, det kan det visst, i synnerhet som...» alltsammans oändligt låter utvidga sig, tänkte Lisa för sig själv, men högt bifogade hon: »i synnerhet som jag tror, att ingen bättre förstår sig på morbrors små vanor och egenheter. Men i alla fall var det ett gruvligt besynnerligt förslag och ett förslag, som fordrar mycket lång betänkningstid! Jag vore färdig att skratta åt hela saken, om den icke vore så rysligt allvarsam. Min gud, jag skulle säga du åt morbror, 'min käre Lassman', 'min bäste vän' o.s.v. Å nej, det vore allt för galet!» Och trots det var en så rysligt allvarsam sak», skrattade Lisa så hjärtligt att tårarna stodo henne i ögonen.
Men då blev kamrern helt stött och sade ganska buttert: »Är det så löjligt, Lisa, så låt oss icke vidare tala därom! Du borde likväl, efter vad jag tycker, med litet mera hövlighet och klokhet behandlat den, som gjort dig ett så - skam att själv säga det - hedrande anbud, och kanske kommer snart nog den dag, då du önskar att du funnit det mindre roligt! Emellertid vill jag hava sagt dig, att jag i hela mitt liv aldrig skulle fallit på det orådet att ha friat till dig, om det ej varit av en egen, ganska besynnerlig och underbar orsak. Ödet eller, som jag i min favitska tro inbillat mig, vår Herre själv ställde dig just på den platsen, när jag kom. Som sagt: frieriet var ett under - men det lärer varit ett misstag av mig.»
»Nu talar morbror idel gåtor, säkert bara för att göra mig nyfiken... men säg ända vad meningen skall vara?»
Kamrern berättade nu i varsamma och, såsom han tyckte, särdeles grannlaga uttryck om sin resa. I halvförtäckta ord gjordes en lätt anspelning på den slutliga olyckshändelsen, vilken föranlett det något befängda och förhastade beslutet rörande det sista frieriet. Alltsammans omnämndes endast i halva vinkar, men för den klipska Lisas fattningsgåva voro de så tydliga, att hon vid slutet hade lika gott besked på hela affären som om hon varit med på stället. Naturligtvis låtsade hon emellertid ej vara skarpsyntare än kamrern kunde önska. Inom sig däremot skrattade hon och fann gubbens missöden ganska roliga. Vad sista delen beträffade, nämligen beslutet att fria till den förstkommande, hade hon likväl den grymheten att anse det helt och hållet otroligt att vår Herre haft sitt finger med vid hennes och kamrerns möte: det var ingenting annat än en tillfällighet, och den helt simpel ändå.
»Låt vara tillfällighet, öde, Guds skickelse eller vad du vill, det sista dock allra helst, så har du likväl varit den första jag mött. Nog vet du, Lisa lilla, att om jag icke vore så nogräknad, att sällan någon voro mig till pass, så kunde jag få tio hustrur för vart finger, men det är nu som det är, och jag måste veta besked om du vill ha mig eller icke!»
»Jag bleve säkert icke heller till pass - jag är fri och munter, barnslig och ofta obetänksam. Morbror skulle visst aldrig göra annat än tråka mig med förebråelser.»
»Nej, det vet gud, Lisa lilla, att jag icke skulle förebrå dig! Huslig glädje under arbetet uppfriskar sinnet och gör själen gott.»
»Ja, under arbetet», inföll Lisa något försmädligt, »men jag är icke van vid det minsta släpande.»
»Nej, men gunås, du är tyvärr så självsvåldigt uppfödd, att det är Guds rena nåd att du blivit som du är.. Har du icke sytt den här nattrocken själv?»
»Jo, visst har jag det», - 'med moster Mallas tillhjälp', kunde Lisa väl lagt till, men hon fann det överflödigt. »Jag syr nästan alla mina klänningar själv och kan nog vara snäll, när jag vill.»
»Ja, det är just det: när du vill. Men en hustru, tycker jag, borde alltid vara snäll! Är det icke för hennes eget bästa, är det icke hennes eget hus hon förkovrar?»
»Det vet jag väl... men morbror bleve säkert snål och gnatig! Jag finge aldrig rå mig själv, ty gamla ungkarlar lära icke vara goda att dras med - det vill mod till att bli hustru åt en sådan!»
»Nå, efter du tror, att jag blir så svår, så är det icke vidare värt att fundera på saken! Jag har menat väl: jag ville göra dig oberoende av både din mor och de där ungherrarna, som aldrig i evigheten fria till dig - men när anbudet icke anstår dig, så finns det nog flera kvar!»
Med en långsam rörelse drog kamrern igen dörren till triangeln. Lisa fick just se sista skymten av en stor präktig spegel, rest från golvet emot översta hyllan. Hon såg i den hela sin nätta figur, tänkte sig som en ung, firad fru, boende i en vacker våning, där alla dessa härligheter, från vilka hon nu stod färdig att taga farväl, voro kringspridda i behörig dager; hon såg sig omgiven av åtskilliga ödmjuka tillbedjare, och vid tanken på detta rosenröda eden, där den äkta mannen stod halvskymd i bakgrunden, lutade vågskalen, ehuru ännu litet motsträvigt, åt triangelns sida.
»God kväll, Lisa, jag vill icke uppehålla dig längre!» (det var märkligt, hur i samma mån Lisas tvehågsenhet blev synbar, kamrerns mod ökades). »Jag behöver också gå ut för att uppsöka min värdinna och få mig en bit mat till kvällen: jag har icke ätit något sen i morse. Vad det andra beträffar, så kan du ju, om du vill, besinna dig på det tills i morgon förmiddag, så skall jag komma och hämta svaret hemma hos dig - eller kanske det är så gott att du med ens säger, att det ej är värt någon besinning?»
»Å, visst kan jag fundera på det; så mycket är det nog värt, och mindre kan jag icke göra för morbrors goda vilja. Som sagt, i morgon skall morbror få bestämt svar!»
Lisa gick.
»Hon antager!» mumlade kamrern i en ton, varuti tre fjärdedelar förtjusning blandade sig med en del förtrytelse. »Jag såg att alltsammans var idel preludier, otyg, som kvinnfolken alltid ska ha för sig! Hon blev, min själ, så glad, att hon gärna, om det icke varit för skams skull, nigit och slagit knäna i golvet. Nå nå, nå nå, blygsamheten skall ha sin del: i morgon säger hon ja, så sant jag står här som ärlig karl! Men det förtryter mig, att hon icke kunde sagt det med samma: det kunde för omaket hända henne den syrprisen att jag icke brydde mig om något svar.»
Så där tröstade sig vår gode kamrer under väntans tid, vilken emellertid blev honom längre, än han någonsin tillstod för sig själv. Lisa, en ung, vacker och rask flicka, hade alltid varit honom litet kär, men nu, sedan han fått i huvudet att vår Herre haft sitt finger med i spelet, hade hans lilla »attachement» i hast blivit förvandlad till en friares känslor, som ser framför sig utsikten till en behaglig framtid vid sidan av en vacker och öm maka.
Emellertid satt Lisa ensam i sin egen lilla kammare. Den aftonen ville hon icke äta, icke tala: hon ville vara ostörd, och hennes mor, liksom hovmästarinnan, lämnade henne åt sig själv, efter att hava erhållit några undvikande korta svar på sina frågor. Det var dem ej möjligt att göra den bortskämda gunstlingen det ringaste emot. I det för handen varande viktiga fallet ville Lisa endast taga råd av sitt eget förstånd. Hon kände, att hennes mor måste bliva partisk, och däruti hade hon rätt: fru Norman skulle icke lämnat sin dotter en sekunds ro, förrän hon avslutat en så övermåttan lycklig affär, ty näst behaget att själv få gifta sig med kamrern, kunde naturligtvis ingenting mera anstå fru Norman än att få honom till måg... Lisa förstod ej fullt skatta förmånen av ett sådant parti. Modern skulIe hava lärt henne det, men för att slippa denna lärdom, teg Lisa. Det fägnade och tillfredsställde hennes på en gång stolta och lättsinniga lynne att själv vara den, som avgjort sitt öde.
Men vilka bevekelsegrunder förmådde Lisa, den nittonåriga flickan, att allvarsamt fästa sig vid tanken på en förening med Lassman, en person, som hon hittills betraktat ur en föga mindre än faderlig synpunkt? Vi äro ledsna att säga, att Lisas motiv voro ingen smula bättre än många andra unga flickors, då de med synbart yttre tvång och eftergift mottaga en äldre mans anbud. När Lisa vid avskedet från triangeln kastade en blick i den stora spegeln, kastade läsaren en annan i hennes inre, och man finner därav, att hon ansåg äkta ståndet hava förmåner, dem hon såsom ogift ovillkorligt måste försaka.
Icke för att begrava sig inom fyra väggar, icke för att sträva och
arbeta, icke för att finnas till för sin man, ville hon bliva
fru... nej, men för att kunna hålla ett hus, ett bord, en
sällskapskrets, få bevista operan, gå på baler, konserter och alla
slags förlustelser - se det vore värt något offer!
