Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första boken - En jordafärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han skriva det på franska, men han märkte till sin ledsnad,
att han glömt av alla de viktigaste orden. Han skrev det
därför på latin, och då han var mycket säker och skicklig i detta
språk, lämnade han konceptet hemma, vilket skulle taga sig
bättre ut, när han trädde inför de lärda fransmännen i deras
härbärge.
Talet var fullt av retorisk prakt och sköna vändningar.
Han bugade sig djupt med den höga hatten i hand, när han
stod därinne, och så började han sitt tal. Men han glömde sitt
tal, glömde nästan vartenda ord däri. Han stammade och
rodnade, bugade och stammade. Franska kunde han inte, svenska
kunde inte de. Han bara bugade och menade. Fransmännen
bugade igen och undrade.
»Ah!» sade monsieur de Fercourt. »Ah, monsieur!»
ifyllde monsieur Regnard. Monsieur de Corberon, sade också »Ah
monsieur!» och bugade förbindligt.
Magister Olaus bugade igen — och så gick magister Olaus.
Men fransmännen äro kvicka karlar. De begrepo i alla
fall, och även om de ej begripit, hade de kommit med på
begravningen, ty borgmästare Helbom och en krigskapten
Turdfjell kommo efter en tid och förde dem med milt våld till den
båt, varmed de skulle göra resan till Björkön, där sorgehuset
låg.
I detta funno de redan alla begravningsgästerna samlade.
Kistan, övertäckt av svart kläde, stod i det största rummet, och
omkring stodo prästerna, alla med skägg, långt, långt, och alla
med svarta hattar, höga, höga. Närmare väggarna stodo alla
andra män, och i ett rum bredvid stodo prostinnan och bygdens
kvinnor tätt packade.
Den äldste av prästerna höll en dödsbetraktelse. Den var
lång, mycket lång och hölls på svenska. Männen suckade djupt
då och då, kvinnorna gräto och snyftade överljutt hela tiden,
och änkan var så våldsam i sin sorg, att hon med sina klagorop
stundom överröstade predikanten. Henne kunde ingen trösta.
Det började ringa i landskyrkans stapel och i stadskyrkans
torn, under det folket väntade utanför för att skåda den långa
processionen. Herr Olaus Gran skulle ordna den, men det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
