| 203 |
Den dagen föll skymningen tidigt. Vinden kastade om från nord till ost och släpade fram stora våta molntappar, som en efter en fogades samman till ett tungt mörkt täcke. Blidväder inträdde, snön begynte smälta, rasade i långa rader från taken. Till Bondkanten strömmade vattnet från övre delen av torget och tvingade bönderna att skyndsamt packa in sina varor. Här och där tändes redan en lykta men lågan blev liten och svag i blåsten. Tältväven ville lyfta, träluckor knakade och gnällde.
I taskspelarens tält måste ljusen för eldfarans skull släckas. Föreställningen avbröts. Bönderna knotade och fordrade tillbaka sina pengar men gumman med kassaskrinet hade i tid makat sig
| 204 |
| 205 |
Tumultet, som sträckte sig ända upp till Bondkanten, gav en första anledning till oro. Det påstods att en person av hederlig familj oförskyllt råkat mitt upp i slagsmålet och tagit allvarlig skada. En timme senare visste ryktet berätta att man i en av portgångarna vid Gamla gatan funnit liket av en illa tilltygad mansperson. Ryktet vederlades av överheten men vann därigenom ökad tilltro. Och stadsfiskalen sade:
"Det är inte för sent ännu, herr borgmästare. Vad som inte har skett kan ske. Och när det allmänt talas om mord så blir det mord. Det tar jag på mitt ansvar, herr borgmästare."
Lyktorna, som någon stund kretsat helt fredligt kring salustånden, försvunno nu en efter en i gator och gränder. Man sökte sig tidigt hem till nattkvarteret, till källaren eller krogen. Överallt talades om mordet som om ett givet faktum. Hovmarskalken förbjöd sina barn att färdas till fots på gatorna. Den grevliga släden reserverades för Ullan och Henrik under det att hovmarskalken själv lät bära sig till föreställningen i Bourmaisters portschäs. Spektaklet blev så fåtaligt besökt att endast herr grevens okuvliga ambition kunde förhindra ett
| 206 |
I prostgårdens gästkammare sutto fru Gunhild och herr Abraham Lilja mol allena, fru Gunhild tyst, herr Abraham gnatande om sina drittlar. När nu pigan kom för att tända ljus, berättade hon utförligt om de hemska rykten, som gingo i staden. Och genast sade herr Abraham:
"Sanna mina ord att magister Ekmarck har smuts i den byken. Han är den värsta kältring i staden."
"Hur kan Lilja kalla honom kältring?" frågade fru Gunhild. "Vad drillarna beträffar så föllo de av våda och därför att Lilja falskligen påstod att det satt en karl bakpå min släde."
| 207 |
"Han är likväl en kältring," vidhöll herr Abraham. "Hur skulle eljest en fattig karl kunna kläda sig som en sprätt? Det mesta av hans dräkt känner jag igen som tillhörande olika personer. Och även om han tiggt sig till det övriga, så vet jag med säkerhet att han stulit skjortan. För det är min brudgumsskjorta."
Fru Gunhild log.
"Se där kröp det fram," sade hon. "Men har Lilja inte tänkt sig den möjligheten att jag skänkt honom skjortan?"
"Jo, gud nåde mig så visst," suckade herr Abraham. "Det har jag nog kunnat tänka. Och därför har jag inte anmält den saken för överheten. Men kan jag inte få honom fast för skjortan så skall han åtminstone böta för drittlarna."
Fru Gunhild betänkte sig en stund sade därpå:
"Noga besett, tör det vara jag, som gjort mig saker till brott. När jag skänkte bort skjortan stal jag på samma gång drittlarna och mördade en okänd på Gamla gatan. Men om jag skaffar skjortan till rätta vill då Lilja taga tillbaka sin beskyllning mot Ekmarck?"
| 208 |
Härtill jakade herr Abraham och sade:
"Då skulle kära Gunhild handla som en ängel både mot mig och mot Ekmarck. För det vet Gunhild att får jag bara mitt så är jag ingen hård människa utan tvärtom. Men skall någonting uträttas så måste det ske snart --"
Så milda och högsinta ord kunde icke annat än glädja fru Gunhild. Hon skyndade ned i köket, lånade ljus och lykta, svepte en schal kring skuldrorna och begav sig ut i mörkret, obekymrad om dess faror.
Vid samma tid lämnade kommerserådet Bourmaister rådman Norstedts vind. Visserligen stod hovmarskalken Orosman på scenen, på tå häv, knäna lätt böjda, skanderande med hela sin frodiga men nätta lekamen de betydelsefulla och sköna orden:
-- "det är Zayrs behag mitt hjärta lagar giver.
Mig kungar föga bryr. Zayr allena är,
för vilken i min själ jag lydig aktning bär.
Jag ryggat mina ord och andra nog bedrövat --"
Men kommerserådet viskade à part och dock rätt tydligt till sin sonson kornetten:
| 209 |
"Nog med narraktighet! Du är själv en stor narr, min gosse. Och tag nu den lärdomen att sjukan bör botas i tid. Konsekvensen blir eljest för bedrövlig. Till Carléns! Jag behöver en förfriskning."
Vid porten väntade tvenne tjänare och bärstolen.
"Drumlar!" fräste kommerserådet, i lika mått retad av herr de Voltaires skapelse och sin egen podager. "Till Carléns. Men raskt. Vänd sedan tillbaka ooh hämta hovmarskalken. Och bär honom försiktigt. Han har ansträngt sig över hövan och saknar dessutom min starka fysik. Framåt!"
Han tog plats, bärarna lyfte stolen högt över snöslasket och satte sig försiktigt i rörelse. Kornetten höll en präktigt skinande lykta över sitt huvud. Vägen, ehuru kort, saknade icke besvär. Bjälkar, lådor, tältrep bildade otaliga snaror för bärarnas fötter. Ljuset från Norstedtens fönster trängde knappt några alnar ut på torget, därefter vidtog fullständigt mörker. Ostan huserade vilt och nyckfullt med tältdukar, luckor och löst bråte. Underliga ljud förnams, än visslingar, än djurläten, än viskningar. Mörka skepnader döko plötsligt upp
| 210 |
Kommerserådet gormade som hans sed var, när han talade till tjänarna.
"Hallunkrar! Kanaljer! Vad är meningen? Hur länge skall jag sitta som en kråkskrämma på detta fördömda torg. Framåt! För attan, för attan, nu stötte jag mitt knä! Ack, det skall du betala din drummel. Tror du att portschäsen är en kaffebränna, eller varför rister du mig som en illa rostad böna?"
"Husbonde," svarade fördrängen, "det är någon, som håller mig i benet. Jag kommer ingen vart."
"Ack, din inpiskade kanalje," började kommerserådet; men kornetten som svängde sin lykta till höger och vänster avbröt:
"Käre farfar, jag ser oss omringade på alla håll. Det är säkert något fanstyg."
"Fanstyg!" skrek gubben och reste sig upp i stolen. "Fanstyg eller ej, så skall jag fram. Var är då stadsvakten? Hitåt! Aj, mitt knä, mitt knä! Vad vill ni, spetsbovar? Vilket kanaljeri, vilken feghet att icke ens våga svara --"
Äntligen hördes en röst, som tycktes förställd:
| 211 |
"Nu är din timme, gubbe. Stig ur portschäsen. Tag nu betalt för käppslängar och skällsord och den sura sillen och den magra vällingen --"
"Vem talar?" sporde Bourmaister.
En dov röst svarade:
"Vi äro här samlade några osaliga andar efter flitiga drängar, som svultit ihjäl i kommerserådets tjänst. Stig ur stolen, gubbe. Eljest bär det åt helvete."
"Farfar," viskade kornetten, "det var den spefågeln Anders Ekmarcks röst. Men belägenheten är dangereux. Jag tror att det är hundraden --"
"Min gud, det är då en revolt," mumlade Bourmaister. Högt sade han:
"Drag din värja, gosse. Jag ser att man unnar mig lika lott med salig excellensen, grev Fersen. Drag värjan! Ärligt stål plär intimidera packet."
Kornetten drog värjan, förde spetsen i vid cirkel och gjorde åtskilliga utfall i mörkret. Härvid råkade han tappa lyktan, som genast slocknade. De mörka gestalterna drogo sig väl tillbaka för värjan, men när nu fördrängen åter satte sig i rörelse gavs honom ett sådant slag över bröstet att han tumlade om i snön och med honom både bärstol och
| 212 |
"Skynda hem," befallde han kornetten, "och hämta mina drängar. Vill man äntligen dansa skall jag bestå fiolerna."
Men kornetten sade:
"Käre farfar, drängarna ha ju orlov. Och såg jag inte fel befinna sig åtskilliga av de skälmarna här."
Och fördrängen sade:
"Eftersom husbond redan är våt och lortig tör det vara bäst att gå sista biten till fots. Det är nog portschäsen, som förargar dem, att inte husbond kan gå som andra människor."
"Tror han det?" sade Bourmaister. "Nå, det är för mig ett tvingande skäl att bli buren. Gör i ordning stolen."
"Som husbond befaller. Men det låter sig inte göras, för nu springa de bort med stolen och nu springer jag med.
"Hugg in!" befallde gubben. "Hugg in, min gosse, gå lös på packet. Vi skola bereda oss väg."
| 213 |
"Det skulle vi, farfar," pustade kornetten. "Men man har gripit mig bakifrån och jag kan inte röra en lem."
"Herr kommerseråd," återtog rösten, som oförställd vittnade om magister Ekmarcks delaktighet i dådet. "Herr kommerserådet, låt oss nu på stående fot anställa en betraktelse över femte Moses tjugufjärde kapitel, fjortonde vers där vi läsa: Du skall icke förhålla din arbetare hans lön --"
"Lön, herre, jag ska ge honom för lön! Är inte hans far skyldig mig femtio riksdaler banko --"
"Jämfört med Exodus tjugutvå och tjugufem där vi läsa: Du skall icke hava dig så med honom som en ockrare och intet ocker på honom bedriva --"
"Herre, min podager! Min podager! Attan, attan, det sticker i min fot. Regerar honom djävulen, herre?"
"Häda icke, herr kommerserådet. Utan låtom oss slå upp Leviticus tjugusjätte kapitel, femtonde och sextonde vers: Utan förakten I mina stadgar så skall jag ock hemsöka eder med förskräckelse, svullnad och skälva."
| 214 |
"Svullnad!" jämrade kommerserådet. "Å, min gud, jag känner redan hur stortån sväller. Herre, släpp mig fram!"
"Så snart kommerserådet lovat --"
"Jag lovar, jag lovar -- Attan, attan, det sticks."
"Att icke förhålla tjänaren hans lön och att icke löna honom med skällsord och käppslängar --"
"Mitt knä! Nu sitter det i knät. Fördöme honom, jag lovar, jag lovar --"
"Gott. Och herr kornetten sätter ord och ära i pant för käre farfars löfte?"
"Ja, Anders, ja, Anders, men för böveln släpp honom --"
"Välan, herr kommerserådet, gör då en gloriös reträtt. Vägen är fri."
Kommerserådet hoppade, snavande och halkande fram mellan marknadsbråtet och nådde lyckligen rådhusets trappa. Podager och ilska förvred den lilla gubbgestalten, som därigenom fick en remarkabel likhet med taskspelarens markattor. Väl i säkerhet fyllde han sitt flämtande bröst med luft och ropade:
"Kanaljer! Hallunkrar! Fega stackare!"
| 215 |
"Och glöm inte sillen, herr kommerseråd," svarades från torget. "Och låt gumman lägga en fläsksvål i soppan --"
"För böveln! En avant! Till borgmästaren!" frustade gubben. Men när han hunnit några steg uppför rådhustrappan brast han i skratt, tog kornettens arm och sade:
"Käre gosse, det var då endast en dålig maskerad. Och jag som var nog fjär att göra en liknelse med salig excellensen!"
Hans skratt fick sitt eko från torget, där fru Gunhild Lilja utförde några lyckade pas graves i modden. Hon måtte väl skratta en sådan afton då den blida ostan raljerade med kjolarna och gjorde alltför lustiga propåer, då onkel Bourmaister själv tålde skämt av sina fattiga drängar, då hela staden bar mask, beredd till skämtsamma upptåg.
Nyss mötte fru Gunhild i hörnet av Gamla gatan tvenne förträffliga masker, den ene så lik Västerrådafar som ett lingon liknar ett lingon. Den andre höljd i en kappa från hattbrättet till fotknölarna. Men gestalten förrådde honom. Fru Gunhild hade hälsat honom som onkel Jörgen Siedel. Och fått en
| 216 |
Beväpnade med stavar, saxar och lyktor gjorde stadsfiskalen och hans vakter aftonrond. Lugnet tycktes återställt. På torg och gator hördes endast vinden. Intet stoj, intet skratt, intet larm. Här och var lyste ett fönster i nedre fönsterraden och stadsfiskalen försummade icke att sträckt på tå kasta en sträng, granskande blick in i de upplysta rummen. Han såg flickor i djup negligé pryda sig till aftonens assemblé. De hade tusende omsorger och vredo sig i otaliga ställningar framför spegeln. De repeterade sina pas, de räckte med utsökt behag sina händer åt inbillade kavaljerer. Å ämbetets vägnar knackade han på rutan och ropade:
"Raska på, mamsell! Det får inte bli sent i afton."
Och han gick till nästa fönster, där en vördnadsvärd borgare läste sin tidning vid sidan av ett fotshögt krus. Långpipan stod fastlåst mellan knäna
| 217 |
Och stadsfiskalen knackade och ropade:
"Raska på, ålderman! Det får inte bli nattsöl i kväll."
Ty det skenbara lugnet kunde icke bedraga en så erfaren man. Han såg mörka gestalter smyga utmed husraderna, gömma sig mellan träbodarna, samlas till hotfulla hopar i gathörnen för att plötsligt och utan hans bistånd upplösas och försvinna i gränderna. Han hörde förstulna viskningar, underliga läten, som säkerligen voro signaler. Det var sannerligen en lek för skälmar och en styggelse för en god stadsfiskal.
Och eftersom han icke kunde nå dessa förfarna skälmar med sin ämbetsstav, begynte han attackera andra, mindre förfarna. En svärm av sävliga, beskedliga lyktgubbar strömmade ut genom Norstedts port, trogna åskådare, som in i det sista applåderat Lisa-Britas behag, hovmarskalkens figur och tendresse, rektors stentorsstämma, konrektors fria spel och yngste kollegas underbara hästminne.
| 218 |
Stadsfiskalen förföljde dem oblidkeligt, stötte dem med staven i rygg och sidor och ropade:
"Gå hem med sig bara! Raska på! Gå hem med sig bara!"
"Vi går ju, vi går ju," svarade de stackars människorna. "Men här är så förbålt mörkt, herr stadsfiskal. Vi snubblar, vi slår oss."
"Ja, det är bara skälmar, som spankulera i mörkret. Raska på! Hem med sig bara!"
"Vi går ju. Aj, för satan. Det gjorde ont. Vi går ju, vi går ju," jämrades i korus. Men ett besynnerligt djärvt fruntimmer dök plötsligt upp tätt vid överhetens sida, klappade med lätt hand dess skuldra och sade:
"Nej, vilken superbe masque, han bär, min lille stadsfiskal. Se, träben har han också skaffat sig. En alltför comique idé!"
"Är det en komik idé?" skrek stadsfiskaln i så grov ton att fruntimret såg sig nödd till en reproche.
"Ja, ja, i kväll är ju allt tillåtet," sade hon milt men allvarligt. "Fast lytta och elända bör man icke härma. Det är elakt mot den stackars stadsfiskalen."
| 219 |
Hon försvann i mörkret och herr stadsfiskalens lyftade käpp återhölls av vakten, som sade:
"Tag inte illa vid sig, det var ju bara fru Gunhild Lilja."
"Ja, då dårar och skälmar gå ihop," suckade stadsfiskalen, "då stannar det redbara förståndet i stöpet. Låt oss se, vad som här förehaves."
Fem eller sex karlar, som mellan sig förde en portschäs, gingo i rask lunk fram till rådmans trappa, där de blevo stående. Stadsfiskalen stötte dem kraftigt med käppen men de vägrade resolut att gå hem.
"Nej, det aktar vi oss för. Vi har befallning att hämta hovmarskalken. Och husbond ska man väl lyda framför andra."
"Gott," sade stadsfiskalen. "Ni är några gemena skälmar, det tar jag på mitt ansvar. Men vi får väl se, vi får väl se."
Han ställde sig vid porten i givakt, ty dels hade han träben, dels var han från begynnelsen knekt. Och när han stod, stod han helst i stramt giv akt. Efter en halvtimme eller så omkring öppnades porten och greven i kappa och pälsar skred steg för steg
| 220 |
Stadsfiskalen lyste honom i ansiktet.
"Förträffligt," mumlade han för sig själv. "Det är Brenner, det syns på hullet och fasonerna."
Han gjorde honnör och sade:
"Överheten vakar, herr hovmarskalk. Stig på, stig på! Det är oroliga tider men jag skall själv ha den äran att sätta honom i stolen. Stig bara på!"
Hovmarskalken intog sin plats, drängarna stängde portschäsens dörr. Stadsfiskalen sade:
"Vad är det där? Varför slår ni ett rep kring stolen?"
"Å," svarade drängen, "låset glappar och med det här väglaget kunde han lätt falla ut."
Stadsfiskalen klappade honom på axeln.
"Förträffligt, din skälm, du är en klok karl och jag skall ha dig i minnet. Min komplimang, herr hovmarskalk. Raska på, karlar! Ja, det är oroliga tider men överheten bär icke svärdet förgäves, herr hovmarskalk. Som skrivet står."
Och vänd till sin vakt sade han:
| 221 |
"Nu är det dyrbara livet såverat. Friskt mod, karlar. Påken på axeln och hakan i vädret. Låt oss gå vidare. Framåt marsch. Takt tu."
Fru Gunhild strövade vidare i modden och mörkret. Sitt ärende hade hon förgätit, vilket kan hända den klokaste en afton som denna, då gammal och ung lämnar sig åt nöjen och löjen. Hon hade redan bevittnat de tokigaste upptåg och flera väntade. Onkel Bourmaisters gamla portschäs bars förbi henne i fullt trav. Bärarna hojtade och väsnades och inifrån bärstolen trängde ett gurglande, fräsande ljud, som då en retad människa söker ord för sin vrede.
Åter en komik idé!
Angelägen att se dess upplösning följde hon springande bärstolen, sprang utför Gamla gatan och in i Söder gränd. Här tappade hon spåret. Hon gick in på en gård. Den var på alla sidor omgiven av byggningar, däribland ett stort brygghus, vars skorsten utsände en praktfull kvast av hastigt slocknande gnistor. Äntligen har jag kommit till festen,
| 222 |
tänkte fru Gunhild. Vilken illumination, vilket glättigt sorl! Det tör vara en fest för det lägre folket.
Hon trädde in i brygghusets pannrum, som upplystes av åtskilliga lampor och ljus. Ett femtiotal män i olika åldrar men alla med fattigt och ovårdat yttre fyllde rummet, stödde sig halvrusiga mot väggarna, krälade om varandra på pannmuren. Några höllo spakar i händerna, andra brynte sina knivar mot stövelsulorna. Fru Gunhild kunde svårligen fatta, vad denna vilda tavla skulle föreställa om icke en rövarkula eller en scen ur Schiller. Männen gåvo sig outsägligen dorska och vresiga miner. Pojkar och vuxna slynglar med svarta ögon och mörkt, blåskiftande hår trängdes i en klunga mitt på golvet, grälade, fäktade, slingrade och snodde sig om varandra som ormar i ett stenröse. Av kvinnor syntes endast en led gammal käring, som flitigt kredensade brännvin ur ett mäkta stort fat. Luften skämdes av spritångorna.
Längst bort i rummet och dold av pannmuren hördes någon orera livligt och utdela befallningar. Fru Gunhild igenkände magister Ekmarcks röst. Och plötsligt vaknade hennes klara förstånd så pass
| 223 |
Nu först väckte hon männens uppmärksamhet. De betraktade henne med förundran och illvilja. Gumman vid fatet slängde en skvätt finkel efter silkesschalen. En svartögd yngling raglade emot henne med öppen famn. Hon ryggade tillbaka och lade armen över ögonen.
"Hu," sade hon, "det var likt Västerrådaföljet."
Magister Ekmarck hade flugit upp på pannmuren, höll i högra handen ett bläckmått brännvin, i den vänstra sin granna silkesduk varmed svetten avtorkades. Ansiktet var blekt, hårlocken hängde mörk och spikrak ned mellan ögonbrynen.
När magistern nu varsnade fru Gunhild gled han hastigt ned från munen och parerade den drucknes anfall. Fru Gunhild sade:
"Käre Ekmarck, vilket besynnerligt nöje. Skall det vara en maskerad?"
"Varför inte?" svarade magistern och kinderna fingo en svag rodnad. "Då förnämt folk spela komedi på vind göra vi arma tablåer i brygghuset."
| 224 |
"Och vad skall tavlan föreställa?"
Magistern skrattade förläget.
"Vad vet jag? En fördriven sultan söker sin hämnd hos ärliga rövare? Behagar den tydningen? Eller den försmådde älskaren tröstas av goda stallbröder. Är den bättre?"
"Å nej, nej," mumlade fru Gunhild. Hennes blick hade fastnat vid skjortbröstet, som redan något fläckats. Minne och förstånd klarnade alltmer och därmed växte oron.
"Tydningen?" upprepade Ekmarck. Han kastade huvudet fram och tillbaka så att hårlocken klatschade kring tinningarna.
Och han ropade:
"Tydningen är att vi fattiglappar äntligt tröttnat på hundsnus och rappakalja. I dag är vår dag, vår hämnd och vår rätt. Den snikne husbonden har redan måst hoppa kråka i snön och lova bot och bättring. Rike mannen, som stal den fattiges enda lamm, har dömts till samma straff som vandrande juden. Osalig skall han irra kring staden, buren visserligen eftersom hans rang sådant kräver --"
Ett allmänt rungande skratt avbröt honom.
| 225 |
Men han fortsatte:
"Vad mer, kamrater? En ärlig gubbe har lovat oss traktering. Borgmästare och råd skälva i knävecken, stadsfiskalen darrar på sitt träben. Men vi fattiga behöver inte ens stjäla vår glädje. I dag är vår dag. Låt oss äta och dricka --"
"Och slåss," skrek den druckne tattarpojken, gjorde ett krumsprång med utslagna armar och knutna nävar. "Jan! Jan i Ryglinge! Häradsdomaren!"
Men magistern stötte honom ifrån sig.
"Tig, pojke. Landsfolk faller under landsrätt, de angå oss inte. Staden är vår. I afton vänder vi den upp och ned så att de främsta varda de yttersta, de yttersta de främsta. I dag är jag de fattigas sultan, min nådiga, eländets triumfator."
Nu begynte församlingen hojta, stampa, slamra med påkar och stenar. Begagnande sig av bullret, böjde magistern sig ned över fru Gunhild och frågade med oförställd oro, vad som fört henne dit.
Hon svarade brådskande och med förläget nedslagna ögon.
"Käre Ekmarck, giv mig tillbaka Liljas skjorta. Den var ju inte avsedd för magistern och passar honom icke."
| 226 |
Magistern snodde ivrigt sin lock. Det ryckte i hans läppar och han var lika förlägen och brydd som fru Gunhild.
Men han sade:
"För vem var den då avsedd, min nådiga?"
"Ack," svarade hon ännu mera förlägen, "för vem som helst. Blott det var en hederlig ung karl, som kunde bereda sin flickas lycka."
Magistern vände henne plötsligt ryggen, han lyfte handen och ropade:
"Silentium! Kamrater! Nu handle var och en efter sitt huvud och var och en tage sin glädje, var han finner den. Som rätta fribytare. Jag för min del följer fru Gunhild till Carléns."
Han bjöd henne armen och förde henne skyndsamt ut ur den kvävande luften i brygghuset.
"Min nådiga har alltför rätt," sade han allvarligt och bittert. "Jag känner nu först, hur illa denna dräkten passar mig. Men alltsammans är ju blott en Knutsmaskerad. Giv därför anstånd till efter demaskeringen."
Han följde henne till prostgården. Då de passerade Stora gatan hördes klampandet av springande storstövlar och en besynnerlig mörk tingest susade
| 227 |
"Fru Gunhild, fru Gunhild," ropade magistern och stödde skrattande sin heta panna mot prostens grindstolpe. "Såg fru Gunhild Bourmaisters portschäs? Ack, det är också en lyckad tablå och dess devis är denna:
Gubben stadd på giljarstråt
råkar lätt i våda.
Hur han bockar, bär sig åt
skall han dock få skåda
att med dåren följs han åt,
sättes i hans låda.
Devisen är taskspelarns verk, min nådiga, men
tablån är min. Och nu, Fatum, skänk sultan ännu
en timme."
