| 146 |
Följande morgon var magistern åter i färd med att skotta snö från taket. Nattvakten kom med lyckta och sax från sin rond. Det var ännu så mörkt att far och son icke kunde se varandra. Nattvakten satte lyktan på taket och sade:
"Varför gav du dig i leken, Anders? Det kunde du väl veta, vad slutet skulle bli."
Men Anders menade att han icke sett slutet ännu.
"Jag har sett slutet," sade nattvakten, "för jag har blivit körd ur tjänsten av borgmästaren egenhändigt."
"Trösta sig, far! Jag kan be hovmarskalken att han talar med borgmästaren."
"Det kan du," sade nattvakten och steg in i kåken. Han ställde från sig lykta och sax, drog av sig det överflödiga och kröp ned i fållbänken.
| 147 |
"Så här ser ut," sade han och somnade.
Knutsnatten hade givit ymnigt med snö, morgonen gav frost. Månskäran hängde blek och kall under den svarta kyrktuppen. Snön ljusnade långsamt från svart till blått. Ur Oxgropen kom med långa mellantider ett ängsligt utdraget böl, klagande över kölden. Magisterns skoveltag dunsade dovt i marken.
Tornuret klämtade sex slag.
Plötsligt blev det liv i kåken n:r 27. Flickröster skreko med huttrande, klagande läten, en hes karlstämma brummade, stolar smällde kring väggarna, en piska klatschade oavbrutet. När detta pågått en stund blev magistern förargad, slängde skoveln i väggen och ropade:
"Hör upp, Pretorius! Eljest kommer jag och drar dig i peruken."
Porten öppnades, och en efter en kommo taskspelarens jäntor uttumlande, sömndruckna, snubblande i drivorna, som stego dem ända upp till höfterna. De lättaste och kvickaste flydde och försvunno i gränddunklet, andra blevo sittande i snön, svepande paltorna kring sig, huttrande, snyftande över den mödosamma dag, som nu randades.
| 148 |
Det var en lång, obanad väg ut till kåltäpporna och det var säkerligen hiskligt kallt i taskspelarns tält.
"Pretorius!" ropade magistern och hoppade ned från taket. "Varför slår du dem? Ack, små flickstackare, varför slår han er?"
Svärdslukaren stod hög och svart i porten, svept i en oändligen vid kappa, under vilken han själv och tre markattor dolde sig för kölden. Han sade:
"Vad tror du, Ekmarck? Slår jag dem för mitt nöjes skull? Då vore jag en dålig kristen och det vill du icke påstå. Fordom, när jag uppträdde inför högsta och aller högsta kretsar, lät jag den kvinna, som nu är min hustru, dagligen genomprygla min kropp med en läderrem. Hon var atlet och hon var ofta förargad på mig. Döm själv om min sveda! Men kroppen hölls smidig, viljan stålsattes, mitt dödsförakt var utomordentligt och jag lyckades utföra underbara ting. En dag vederfors jag den nåden att uppträda i eld och på lina inför hans kunglig majestät konung Kristian den sjunde, högst salig i åminnelse. Värre apa såg jag aldrig. Han gjorde allt för att jag skulle brinna inne i min eld, som lyckligtvis var rätt ofarlig, och slog mig
| 149 |
Magistern skrattade.
"Det skulle håken vara taskspelare och inte jag. Taga stryk och inte ge igen, det är det värsta för en karl."
Han gick in i stugan. Krimskrams och allehanda boss var i ymnighet utstrött över golvet. Skur-Kajsa, som kände till mojängerna, ordnade dem i högar så att flickorna lätt kunde finna var och en sitt bråte.
"Anders lille," sade hon, "gräla inte på Pretorius. Han är en beskedlig karl. Här har du dina knappar. Jag fann dem på tvättbrädan, och det är väl taskspelarns mening att du ska låna dem."
| 150 |
Hon räckte honom knapparna. Förgyllt såg det ut till, och i varje knapp satt en röd sten.
"Det skulle ha varit i går," mumlade Anders.
Skur-Kajsa sade:
"Är det tacken, Anders, när Försynen kommer till hjälp? En käring som jag har inte förstånd på bättre manskläder. Men nu är det väl som det ska vara?"
Och hon fäste knapparna i nattkappan.
Magistern slog sig ned vid vällingen och gjorde mor sin besked. Nattvakten snarkade ljudligt som alltid, då isrosorna på rutan rodnade och dagen bröt in.
"Ja, hur ska det bli med honom?" sade mor Kajsa, "Om han mister tjänsten för din skull, Anders --"
Magistern upprepade sitt löfte att tala med hovmarskalken. I detsamma knackade någon på fönsterposten, en virvel slogs på dörren. Det var konrektor Valdemar Krok.
"Så här ser ut!"
"Ja, en kan inte hinna med allt," sade Skur-Kajsa. "Och fänaden måste ut innan en kan mocka --"
| 151 |
Hon steg ut på gården med fånget fullt av elände.
Konrektor sade:
"Ack, hjärtebror, din sak står illa. Det talas så mycket på din bak att jag inte hinner besvara hälften. Och kan du veta! Gubben Lilja skyller dig för stöld --"
"Stöld!" skrek magistern och slog båda handflatorna i bordet. "Stöld!"
"Tag det trankilt, Andreas. Om inte stöld så näst bredvid. Han säger, att du stod närmast släden, då drittlarna rasade --"
"För att rädda fru Gunhild!"
"Just det. Du räddade fru Gunhild och lät drittlarna ömkligen omkomma. Det glömmer Lilja aldrig. Men tag det trankilt, min bror, tag det trankilt. För det finns värre --"
"Trankil som en kogubbe," sade magistern och korsade armarna över bröstet, "En hederlig karl fäller de inte med prat. Kom an! Jag ger dem sju för tu. Vad mera?"
"Jo, Anders, hovmarskalken --"
"Hovmarskalken?" upprepade magistern och lät plötsligt armarna sjunka. "Nå, pina mig inte. Hovmarskalken?"
| 152 |
"-- har sovit fördömt illa," fortsatte konrektor och suckade djupt. "Kära mor hade givit honom sina bästa bolstrar, men ingenting var till lags. Han satt uppe till klockan tre och väntade på unge greven, som hemkom i bedrövligt skick. Ullan grät och hovmarskalken var nära slaget. Gud give att han fått ett litet, litet slag. Var hade Henrik varit? Vet du? Nå, det betyder föga, men att hovmarskalken inte fått sova, betyder snäsor åt alla håll. Min beskedliga fru mor har han kallat en intrigant och mig en pedant."
"Och mig?"
Konrektor tinade med läpparna ett hål i fönsterisen och valde under tiden ord, som borde vara något skonsamma.
"Om dig, Anders? Han säger om dig att du är den enda redliga karl i staden. Och han bjuder dig Ekersta gäll, fast med tvenne villkor."
"Det vet jag," mumlade magistern med tjock röst, "att det är villkor vid allt här i världen. Låt höra."
Konrektor smålog sorgset.
"Pro primo, broder, avstår du från sultans roll i dag och alla dagar. Pro secundo utfäster du dig att konservera salig prästens i Ekersta änka."
| 153 |
Magistern rörde om i vällingen.
"Hade han en änka, han?"
"Måtte det, fast greven förut haft andra planer med gumman. Men nu skall hon konserveras."
Magistern log.
"Det kunde just passa mig, som fått de saligas kläder, att jag nu också finge slita deras änka --"
"Vad rollen och sultanatet beträffar," avbröt Krok, dröjande och dragande på orden, "så är det väl med tvekan i betraktande av dess ålder, som herr greven åtager sig densamma. Men han lär vara ombedd och nödd av själva Zayr -- Tag det trankilt, käre bror."
Magistern blåste på vällingen.
"Nå, är det möjligt?" sade han och tillade ganska lugnt: "Eftersom det vållar herr greven och hovmarskalken tvekan och oro så hälsa honom från mig att jag skall befria honom från sultanatet om han befriar mig från änkan. Det tör väl passa bäst till vars och ens ålder och natur."
Han flög plötsligt upp från stolen och begynte vandra av och an. Konrektor tog sleven och åt resten av vällingen.
Han tänkte:
| 154 |
Prästagället varar till döddagar, Lisa-Brita högst tio eller femton år. Som Zayr betraktad. Efter den tiden tör hon icke vara avsevärt olik änkan i Ekersta. Men Anders är stursk han.
I hemlighet närde konrektor den önskan att vara stursk som Anders, rak i ryggen och utan fruktan. Eller ock sova.
Magistern slog honom hårt på skuldran.
"Nej, Valdemar, sådan är jag icke att jag tar stryk för brödkakan och slickar handen, som slår mig. Bita igen i det längsta, det är mitt humör. Och nu skall jag visa tänderna."
Konrektor teg. Uppmuntra gitte han icke, ej heller nedslå. Om slutet blir gott, tänkte han, så vill jag fresta på att likna Anders i mandom.
Magistern gick till rådmans, mötte rådman i trappan.
"Vad vill han här?" sporde Norstedt.
"Träffa Lisa-Brita."
"Hon är i kyrkan och hör marknadspredikan. Men drängarna är hemma både nu och framgent om det är något han önskar, munsjör."
| 155 |
Magistern väntade på torget. Där ströko Västerrådapojkarna omkring, gråbleka och vingliga efter gårdagsruset. Och var de drogo fram hördes strax efter stadsfiskalens träben krasa i skaren. Västerrådafar bar ännu sin björnfäll över axeln och ville byta mot magisterns klocka, fast han ingen klocka hade. Han gick tätt intill honom och viskade:
"Har Ekmarek talat med bruksherrn?"
Nej, han hade icke talat med någon bruksherre och hans tankar voro på annat håll. Nu ringde kyrkklockorna och portarna slogos upp. Magistern höll vakt vid kyrkbacken.
Där kom prostinnan, Elias och Malin, där kom rektor och rektorskan knaprande på en pepparnöt. Där kom mutter Carlén och alla hennes vackra flickor. Men Lisa-Brita såg han icke till. Där kom borgmästaren och rådmännen Kulle och Krok. Borgmästaren stannade framför magistern.
"Det var ledsamt, det här," sade han allvarligt men icke utan faderlig godhet i rösten, "det var förbålt ledsamt, käre magistern. Kom upp på mitt ämbetsrum."
Svarade magistern och drog sig otåligt åt sidan:
| 156 |
"Tackar som bjuder. När jag får tid."
Borgmästaren stirrade på sina rådmän, rådmännen stirrade på sin borgmästare. Ingen av dem fann ord att klandra denna fräckhet. Och de gingo bestörta vidare.
Där kom Lilja med de magra barnen, där kom fru Gunhild. Hon log mot Ekmarck, som hon log mot alla, kända och okända, med ett hemlighetsfullt, stigande och vikande mörker i blicken.
Magistern svarade med ett blekt, förstrött leende.
Lisa-Brita kunde han icke upptäcka.
Där kom gubben Bourmaister lätt stödd mot sin sonson kornettens arm. Ännu dröjde i mungipan det glada och försmädliga löje, varmed han hälsat vördig prostens sista amen.
Där kom Ullan Brenner utan far och bror, trumpen och illa besvärad av varje blick, som råkade träffa hennes fula ansikte. Där kom Ullan Bernhusen, född Siedel, blek och tunn och sur efter en natt i ensamhet och vaka.
Där kom Jörgen, med de långa krusflorsbanden.
"Hör nu, lille magistern," sade han och drog så häftigt i frackuppslaget att de snäva skörten reste
| 157 |
sig som en tuppstjärt. "Har han sett Hans Brenner gå in eller ut ur kyrkan? Jag sökte honom förgäves i hans kvarter hos Krokens och här såg jag honom inte heller. Vad böveln tänker människan på, som inte går i kyrkan?"
Drängar och pigor, bönder och bondhustrur, borgare och borgarhustrur, strömmade alltjämt, svartklädda och tysta och lätt bländade av snön. Andakten satt ännu kvar under de halvfällda ögonlocken och i händerna som smekte psalmbok och bibel med små, kärva, förlägna smekningar.
Där kom Jan Erse i Ryglinge, med hustru och dotter.
"Nej, jag har inte sett hovmarskalken i dag," svarade magistern. "Törs jag fråga om brukspatron sett mamsell Norstedt?"
Siedel lät Jan Erse passera. Därpå sade han:
"Ja, ja då, käre vän. Möter han hovmarskalken, så hälsa från mig att han inte skall mankera stämman hos Bourmaister. På inga villkor. Säg det."
Och han tog några steg utför kyrkbacken, men plötsligt vände han sig om.
"Norstedts? Frågade magistern efter Norstedts? Ja, vad är det som pratas? om mamsellen? Nu
| 158 |
tänker jag på en sak -- kanske jag skulle söka honom hos Norstedts? Hovmarskalken?"
Magistern svarade:
"En ska inte döma efter löst snack och käringprat. Det lider en mest av själv."
Han kände sig plötsligt ganska trött och ville inte längre hålla vakt. Nu stängde klockaren porten. Alltså hade rådman ljugit för att bli honom kvitt. Ljugit och hotat med sina drängar.
Välan!
Han gick med beslutsamma steg nedåt torget, han gick på rådhussidan för att först kunna kasta en blick upp till Lisa-Britas fönster. Det blev en lång blick. Av gammal vana spejade han efter ett av de många tecken, som tills nyligt varit mellan honom och mamsellen överenskomna.
Han såg ingenting.
Men bäst det var kände han en liten hand stickas in i sin näve. Han spratt till. Ack, det var bara en liten barnhand, tillhörande Märta Janse. Den kändes dock så varm och mjuk att han måtte krama den rätt hårt. Men blicken tog han icke från fönstret.
| 159 |
"Å, snälla, beskedliga," bad Märta, "kom hjälp mig att köpa. Far ska gå till Bourmaistern och mor ska gå till prostinnan med ägg, så jag är rakt ensam. Kom hjälp mig att köpa --"
"När jag får tid," mumlade magistern, "när jag får tid --"
Vad han är blek och konstig, tänkte Märta, och vad är det han stirrar efter?
Hon sade:
"Vet magistern, vad moran i vårt kvarter har berättat? Hon berättade i morse, att i det där granna huset bor en mamsell, som är vacker som en dag. Och ändå skall hon gifta sig med en ful gammal gubbe. Har magistern hört det?"
"Jo, jag har hört det," svarade magistern. "Men jag tror det inte ännu."
Magistern trädde in hos rådmans och åter mötte han rådman i trappan.
"Vad vill han här?" sporde Norstedt.
"Träffa Lisa-Brita."
"Håken heller," svor rådman. "Det är nog mina drängar han vill råka, hallunker."
Då måste Ekmarck skratta. Han sköt fracken tillbaka över skuldrorna.
| 160 |
"Ja, bevars, rådman. Jag säger som Pretorius. Stryk gör kroppen smidig, härdar viljan och ökar dödsföraktet. Kom an med drängarna, rådman."
Men Norstedt drog sig baklänges uppför trappan och ropade:
"Josephine! Nu är det din tur. Jag har gjort mitt."
Och rådmanskan kom.
"Nej se, är det Anders! Vad ställer Norstedt till för spektakel? Vad pratar du om drängar, din dumbom? Gack du ned på gården och doppa din trindskalle i karet, det har du gott av. Kom, Anders, så får du kaffe."
Magistern jämkade fracken till rätta, förbättrade halsduksknuten så att knapparna kommo till synes och steg in i salen. Bordet var dukat. Kopparnas antal skvallrade om besök och magistern tyckte sig i sängkammardörren fånga skymten av två eldröda band.
"Ja, titta du, Anders," uppmanade fru Norstedt. "Det var rektorskan och ingen annan. Jag slipper inte den käringens kält. Hon är Lisa-Britas gudmor, som du vet, och det skulle väl smaka att bli
| 161 |
gudmor åt en hovmarskalk. Tag bara för dig, Anders lille."
"Har -- har han friat?" frågade magistern och blev plötsligt brännande het i ögonen.
"Ja, kan du tänka dig! Det skedde i går avse hos Carléns. Och jag sa, som jag tänkte, att nu har hovmarskalken för mycket i hättan så vi dröjer tills i morgon. Då skäms han, tänkte jag. Men fan hade inte fått skorna på sig förrän hovmarskalken klappade på porten våran. Och det var äran och glädjen och sällheten och hela tutten. Nå, strunt i äran. Men nog är det sant som Norstedt säger att kan någonting glädja en karl, som har kopparslagare, så blir glädjen beståndande för hela livet. Så nog är han verliebt, käre Anders, men du har Lisa-Britas ord och mitt med. Och så länge Josephine Norstedt lever, står hon vid sitt ord. Tag för dig, käre Anders --"
"Rådmanskan --" började magistern, men fru Norstedt klappade honom hårdhänt på kinden och sade:
"Säg du svärmor, Anders lille, säg svärmor. Så här mellan fyra ögon ska en väl inte skämmas för mågen sin. Albertina Wagnelius kältar om börd
| 162 |
och rikedom. Och visst är det bättre att sitta som grevinna och hovmarskalkinna på Larsvik än som fattig pastorsadjunktska i något kyffe. För Ekersta får du inte, det är klart. Men ett ord är ett ord, Anders. Och doppa nu duktigt för du är väl svulten som vanligt, din stackare --"
Men magistern sköt koppen ifrån sig och var det första gången han försmådde ett gudslån.
"Jag har kommit för att tala med Lisa-Brita och inte för att dricka kaffe. Vill rådmanskan föra hit henne eller skall jag bida ett lägligare tillfälle?"
"Som du vill, Anders," sade rådmanskan och försvann i sängkammardörren. Strax hördes ett viskande och tisslande, som förrådde att fler än rektorskan lyssnat till samtalet. Magistern trampade oroligt av och an, lyssnade vid dörren men urskilde endast lösryckta ord och dessemellan snyftningar. Min gud, suckade magistern, har då hela gumkollegiet samlats för att krossa vår lycka? Min Lisa-Brita! Ack finge jag slåss med rådmans drängar! Det ökar dödsföraktet, som taskspelarn säger. Och vad behöver jag stackare bättre?
Dörren öppnades. Magistern skyndade fram men drog sig lika hastigt tillbaka. Genom dörren skredo
| 163 |
fyra svartklädda fruntimmer av ett obeskrivligt allvarligt utseende. Det var rektors hustru, borgmästarns hustru och prostens hustru i nämnd ordning. Den fjärde och sista var för magistern okänd. Hon hade ett brett, godmodigt ansikte, och en svällande kropp, som antydde välmåga eller många barnsängar.
De fyra damerna hälsade magistern, som skyndsamt och ödmjukt besvarade hälsningen. De satte sig vid bordet, dock rörde de varken skål eller kopp utan förblevo i högtidlig tystnad. Från sängkammaren hördes fortfarande halvkvävda snyftningar.
"Lisa-Brita!" ropade magistern och tog ett steg mot dörren. Men rektorskan höjde sin hand.
"Stanna. Hon kommer."
"Ja, hon kommer," sade borgmästarinnan, "om hon kan samla sina krafter."
"Till kyrkan kunde hon inte komma," sade prostinnan. "Och ändå var min gubbes predikan så skön."
"Varför kunde mamsell inte gå i kyrkan?" frågade den okända.
"Hon skämdes, kära du."
| 164 |
"Ja, hon skämdes," sade borgmästarinnan. "Och hon hade skäl att skämmas. Tänk på drittlarna!"
"Och tänk på det syndiga levernet i Skur-Kajsas kåk," suckade prostinnan. "Det sägs att hovmarskalkens son --"
"Och Bernhusen!"
"Då kan man veta!"
"Vem är Skur-Kajsa?" frågade den okända. Men de tre kända tystade henne med åtbörder och prostinnan slog armen kring hennes hals och viskade --
Magistern sade:
"Det är min mor, min nådiga. En fattig kvinna, som går till hjälp i husen. Men eljest oförvitlig, vill jag tro."
"Ack," suckade den okända. "Min salig mans salig mor var torparhustru. Och ändå blev det ett lyckligt äktenskap."
Så hon betraktar mig! tänkte magistern. Med vilken ömhet! Hon måtte vara en god gammal kvinna. Hur kan hon trivas bland dessa ragator? Och vem är hon?
Dörren öppnades ånyo och Lisa-Brita inträdde, följd av rådmanskan. Hon grät icke längre men
| 165 |
höll blicken envist sänkt och uttryckte på allt sätt sin förlägenhet. Magistern gick hastigt emot henne och fattade hennes händer, som hon varken gav eller vägrade.
"Varför gråter Lisa-Brita? Är det rådmanskan, som kältar på dig? Stackare du, som lider så mycket för min skull. Och vad kan jag göra? Far dins drängar bjuder jag gärna spetsen. Men med rådmanskan blir jag nog bet om du inte står mig bi."
"Vad du misskänner mig," sade rådmanskan. "Är det tacken för att jag försvarar dig mot onda tungor? Albertina, har jag inte försvarat honom? Carolina, Ephrosyne, har jag inte försvarat honom? Lisa-Brita, har jag inte försvarat honom? Är det jag, som vill att du skall stå vid ditt givna ord eller är det inte? Säg högt och rent -- är det jag?"
Lisa-Brita sade:
"Det är mor."
Magistern släppte hennes händer.
"Det är då därför, du gråter?"
Hon svarade icke och magistern svängde om på klacken, grep sin hatt. Men Lisa-Brita tog
| 166 |
"Du har narrat mig, Anders, det är därför jag gråter. Du har ljugit för mig. Att jag fick skämmas, det stod jag väl ut med, men inte att du narras."
Magistern böjde sig ned för att se in i hennes ögon men blicken sjönk endast djupare.
"På vad sätt har jag ljugit? Vari har jag narrat dig? Hur har jag falskligen förskönat mig i min flickas ögon? Har jag inte sagt att jag är fattig, att jag är en slarver --"
"Och pastoratet?"
Magistern ryckte till. Den rösten hade han hört förr fast icke från Lisa-Britas mun. Det var rådmanskans röst.
Han måtte le. Och han slog sig för pannan.
"Pastoratet, ja. Men lögn var det inte, jag hade ju nådigt löfte --"
Rösten sade:
"Med villkor. Och det förteg du."
Nej, jag gitter icke, tänkte magistern, jag gitter icke tvista med Lisa-Brita. Allt annat men icke
| 167 |
Han sade:
"Lisa-Brita, se mig i ögonen. Vad du talar låter så besynnerligt, och jag känner inte igen din röst. Men se mig in i ögonen så vet jag strax, vad jag behöver veta. Vill du inte?"
Nej, hon ville icke.
Han dröjde en stund i fönstersmygen. Saken tycktes honom avgjord och han tvekade icke men kvarhölls av en olust, en ovilja att lämna den unga kropp, som han hållit i sina armar och som lekt så underbara lekar i hans drömmar.
Han vidrörde lätt hennes barm. Då slog hon plötsligt upp ögonen. Hur besynnerligt! Ett ansikte, som han aldrig förr sett! Brinnande ögon, brinnande av längtan. Och en liten hård obeveklig mun, som bitit sig fast i ett nej. Sådan är du då skapad, lilla barn. Ögonen vackra och milda, brinnande och dåraktiga, munnen så fast, så klok, så obeveklig --
Han trädde ut ur fönstersmygen.
| 168 |
"Ödmjukast om förlåtelse," sade han och gjorde en liten sväng med hatten. "Varför skulle jag längre uppehålla fru rådmanskan och denna församling? Komedien är slut. Herr greven som konnässör skulle säkerligen applåderat. Det är dock ett uppbyggligt skådespel att se en plikttrogen moder, som tvingar dottern att hålla sitt ord även då det är givet åt en fattiglapp och då en grevekrona vinkar på annat håll. Förträffligt spelat, fru rådmanska, och effekten har blivit den önskade. Mitt ömma hjärta är krossat. Jag kan icke se Lisa-Britas tårar. Jag ger henne åter hennes ord. Ingen skall säga om rådmanskan Norstedt att hon fördrivit en fattig måg för att vinna en rik. Ack nej, den skalken har på skalkars sätt förlupit sin lycka och försuttit sin rätt. Fru rådmanska, min komplimang, mina damer --"
"Sista ordet fick han," sade Albertina Wagnelius. "Men det må vara honom unnat denna gången."
Magistern gick hastigt och dock med värdighet utför trappan. Varken rådman eller drängar syntes till. Men när han skulle öppna porten hörde han bakom sig trippande steg och fraset från stärkta kjolar. Då förlorade han ett ögonblick besinningen.
| 169 |
"Lisa-Brita!" skrek han. "Lisa-Brita!"
Han sträckte ut armarna.
Men det var ingalunda mamsellen som trippade utför trappan och magisterns händer föllo slappt och med en lätt smäll mot de strama nankinsbyxorna. Damen i trappan var fjärde bisittaren i domstolen, den hemlighetsfulla okända.
Magistern höll upp porten. Hon sade:
"Min beskedliga magister, bjud mig armen. Jag är så rädd för halkan."
Han bjöd henne sin arm, som hon tryckte med ömhet. Vilken besynnerlig människa, tänkte Ekmarck, varför trycker hon gång på gång min arm? Jag känner henne icke och hon behandlar mig som en gammal vän.
Han följde henne till rådman Kroks gård.
"Ja, här bor jag," sade hon, "för jag hör ju till hovmarskalkens. Ack, magistern, jag vet vad det vill säga när kära band slitas. Min första man dog efter tio års lyckligt äktenskap och min andra efter endast ett. Nu står jag åter ensam i världen med mina små --"
"Jag beklagar av hjärtat," mumlade magistern och sökte varligen lösgöra sin arm. Men den
| 170 |
"Vilken slarver han är, magister Ekmarck. Han frågar inte ens efter mitt namn. Är det artigt?"
"Kanske inte," mumlade Ekmarck och stirrade tungsint i drivan. "Med vem har jag då den äran --"
Då rodnade hennes behag eller den del därav som var synligt och hon log, på en gång blyg och skälmsk.
"Å, jesses, jag är ju salig prästens änka i Ekersta."
Hon slog händerna för ansiktet och flydde in på brännerigården.
"Min gud," suckade magistern, "det var således icke en bisittare i rätten. Det var själva bödeln. Tyckte jag inte att jag hade en snara om halsen."
Märta Janse hade lyckligen avslutat lergöksköpet, desslikes förvärvat två piskesnurror. Nu stod hon hos gipsmakaren och begärde en katt för åtta skilling och en kanin för sex. Men av de största med svarta ögon och gull på ryggen.
| 171 |
Gipsmakaren värderade ungen med en snabb blick och tog från hyllan en halvalns hög byst med fjäder i hatten och galloner på axlarna.
"Vad ska häradsdomarns dotter med en katt? Si, här är Karl Johan, han och ingen annan. Si den kongliga näsan, si det knollriga håret! Är det inte som livs levande? Två riksdaler banko för Karl Johan, två riksdaler banko. På kungen prutar en inte. Nej, ska du tveka mellan Karl Johan och katten? Tänk så rart att ha kungen på kommoden!"
"Ja," medgav Märta och rösten begynte bli hes av köld och av sinnesrörelse. "Nog vore det rart med kungen. Men katten är inte så dyr i inköp."
Torghandeln tog fart. Stadens fruar, omklädda efter predikan och väl påpälsade, nalkades par om par eller i skockar, följda av trossen, pigor, korgar och kälkar. Det guldglittrande linet breddes ut, ullknytena knötos upp, smörbyttorna öppnades, ostarna rullade fram, alnmåtten piskade mot lärftet, den milda honungen smalt på smakande tungor. Goda ord voro billiga till en början, men allt efter det tiden led och kölden bet och prutandet tilltog, blev det ock bättre tillgång på skällsord och hårda
| 172 |
I en klunga av lyssnande bönder stod herr Abraham Lilja och klagade sin sorg.
"Inte vet jag, inte vet jag," gnällde han. "Men nog stod han närmast släden; och de säger att han har dåligt renommé. Men inte vet jag. Det är väl borgmästarns sak att skaffa oss lantmän vår rätt. Tänka sig, tänka sig -- fem drittlar om åtta skålpund vardera -- alltsammans i gatan och min hustru bara skrattar --"
"Ägg eller ungar?" ropade scholares. "Ägg eller ungar? Hör I, bönder, lägger valfisken ägg eller föder den ungar? Titta hit! Tre styver titten! Ett valfiskägg stort som en vanlig trindskalle och blankt som en flintskalle. Upphittades av en matros på korvetten Göta Lejon två mil norr om nordpolen. Valfisken låg just och ruvade, så det tör vara unge i ägget. Tre styver titten! Drängar och pigor! Tre styver titten!"
Från Gamla gatan kom en flock bergsmän på väg till Bourmaisters kontor. De gingo helt sävligt, föraktande fjäsk och brådska, men litet emellan
| 173 |
"Vi vänta väl ett tag? På häradsdomaren."
"Ja," svarade de andra, en efter en, med ord eller åtbörd. "Vi vänta på häradsdomaren."
I stråk från norr till söder drogo pigor och drängar för att söka sitt nöje hos taskspelaren på kåltäpporna, bönder och slaktare för att finna sin vinning i Oxgropen. Det hade sin svårighet att tränga över gatan från kyrkan till torget. Gamle Jörgen höll käppen framför sig som en klyvare. Mågen Bernhusen drog han med sig jämsides, sonen Arvid seglade i gubbens breda kölvatten.
"Är jag tung, Roger?" frågade han Bernhusen, som då ooh då gjorde ett litet ryck för att slippa loss. "Ja, jag är nog tung. Men du skall ha tålamod med gubben ännu en stund, Roger? Jo. Et puis -- il ne se plaindra plus.
"He, he, he," avbröt han sig halvt förlägen, halvt illparig. "Var håken fick jag den glosan från? Fransyskan plär inte vara min starka sida. Den måtte jag ha lånat av dig, Roger."
| 174 |
"Kors för tusan," mumlade Bernhusen och gjorde inte längre något försök att komma loss. "Kors för tusan, gubben var vaken --"
Gubben skrattade. Han ökade takten och gick med ovanlig spänstighet. Men när han mötte en bergsman, vilket ofta hände, stannade han och drog honom intill sig.
"Redlige vän," sade han, "kom med. Hör du inte till Björkenäslaget? Nå, kom då med till Bourmaister. Kommerserådet skall nådigast utdela sina befallningar till oss, bergsmän. Vad säger du? Nå, nå -- jag tyckte du sa att det är vi, som bryta malmen och trampa bälgen. Visst har du rätt, granne. Men det är han, som tar förtjänsten, och vem skulle vi lyda om inte den, som tar förtjänsten? Kom med, bergsman och buga, buga dig djupt då du träder över den tröskeln."
Han skrattade och hans skratt flög som en trumvirvel över torget. Några halvvuxna pojkar började stimma kring kolossen, dock rätt beskedligt och helst bak ryggen. Några bergsmän slöto sig verkligen till honom. De hörde till de fattigare och minst ansedda. Det sällskapet misshagade Bernhusen och han sade:
| 175 |
"Besynnerligt, att en gammal örn som svärfar skall samla kring sig en sådan societet av idel kråkor --"
"Ja, käre Bernhusen -- chacun son gout. Det är bekant att du prefererar nattskärror. Och min stackars dotter föredrar att gråta i ensamheten --"
"Fils d'un diable," mumlade Bernhusen. "Han sover då inte ens om nätterna, den attan --"
Och Arvid Siedel viskade till sin svåger:
"För guds skull reta inte gubben. I dag är han kolerisk så det förslår. Det hör jag på skrattet."
Gipsmakaren satte en ny byst, något mindre, framför Märta Janse.
"Har du inte råd med kungen, unge, så tag kronprinsen. En riksdaler banko, när han blir kung så blir han värd det dubbla. En riksdaler banko. Färgen är äkta så en kan pussa honom på knävelborrarna utan att bli svart om truten. En riksdaler banko och en liten katt på köpet. Slå till."
Kras, kras, krasade stadsfiskalens träben i skaren. Han hade upptäckt en oroande folksamling utanför kommerserådets hus och skyndade nu till med lyftad käpp.
| 176 |
"Lille stadsfiskaln," ropade Jörgen, som stod mitt i klungan. "Låt käppen vila. Det var några lymlar, som gjorde hyss bakom min rygg. Men jag är så hjärtans glad och godmodig i dag. Jag ger dem mina fattiga styvrar. Väl mött, kamrater, väl mött. Töm ett glas för gubbens lycka. Lille stadsfiskaln, möter han hovmarskalken så minn honom om stämman hos Bourmaister. Hälsa från Jörgen Siedel och bed att han inte mankerar. En sån liten rapper karl han är, stadsfiskaln! Vakar jämt över allmänna ordningen. Ja, nu går jag in till min gamle vän Bernt Bourmaister, så mig ska han slippa för en stund --"
Han grep efter Bernhusen, som dock i villervallan funnit tillfälle att draga sig undan. Då fattade han en gammal bergsman, en illa känd karl, tjuvskytt och drinkare, under armen och steg upp på gångbanan. Men plötsligt stannade han, lyfte huvudet och stirrade som en blind med rinnande döda ögon mot solen.
"Hallt," mumlade han, "hallt! Här kommer storfolk."
Med fasta, lugna steg, med huvudena något sänkta och med armarnas svängningar sävligt
| 177 |
markerande takten kommo de bergsmän, som samlats på Gamla gatan. Främst gick härdasdomaren Jan Erse i Ryglinge.
"Häradsdomare," sade Jörgen och hans röst fick klang av hammarslag mot kallt järn eller av tranelåt en klar höstmorgon. "Väl mött, häradsdomare, god marken, gott år, väl mött!"
Jan Erse lättade på hatten.
"Detsamma får jag önska --"
Han dröjde och bergsmännen bakom honom dröjde, avvaktande att gubben skulle stiga uppför trappan.
Men Jörgen sade:
"Stig på, Jan Erse. Stig på. Jag är en gammal hund och jag följer som en gammal hund. Äras den, som äras bör. Stig på, Jan Erse."
Häradsdomaren kastade en hastig blick upp mot fönsterna. Han log och sade:
"Jag tror att kommerserådet står och grinar åt oss, brukspatron. Inte ska vi krusa om företrädet. Vi går väl efter heder och värdighet och fyrktal och då kommer jag långt efter Klockebergaherrn."
"Nej, granne," svarade Jörgen, "nej, redlige vän. Vi går efter hedern allena. Det gör vi."
| 178 |
Han lyfte käppen och pekade på dörren.
"Efter heder och samvete, granne."
Ett djupt veck sköt upp från Jan Erses sammanväxta ögonbryn, delande den höga pannan i två vita, lysande bågar. Högra handen öppnades och knöts. Men rösten var lugn och sävlig nu som tillförne.
"Det får väl bli som brukspatron vill då," sade han och steg uppför trappan.
Stämman öppnades av kommerserådet Bourmaister, som framställde sitt på förhand kända förslag att minska malmbrytningen och driften vid ugnarna. Jan Erse och de flesta bergsmän av betydenhet biträdde förslaget. Bernhusen yttrade sig icke, satt vid fönstret och tittade på marknaden. Jörgen Siedel ensam förde motståndarnas talan. Han talade länge och med mycken häftighet, fick dock få mothugg eftersom utgången ansågs avgjord. Gubben hoppades likväl ännu något gott av hovmarskalken och talade mest för att förhala tiden.
"Arvid," viskade han andfådd efter ansträngningen, "vill du för en gångs skull hjälpa din gamle far så skynda åstad och hämta Hans Brenner. Nej,
| 179 |
jag vet inte var han är. Sök för fan, sök, sök, sök! Och dra honom med tång om så fordras --"
Gubbens iver smittade och i fulla tio minuter rände Arvid Siedel kors och tvärs över torget. Han mötte magister Ekmarck, som likaledes tycktes ivrig eller upprörd.
"Käre magistern," sade Arvid, "var skall jag finna hovmarskalken?"
Magistern stirrade på honom med heta ögon.
"Det ger jag djävulen," sade han kort och hest, vände honom ryggen.
Se där, tänkte Arvid Siedel, det får jag därför att jag fogar mig efter gubbens nycker. Nu går jag till Carléns och tar mig ett parti med konrektor. Möter jag Brenner så är det guds vilja, och möter jag honom inte så är det ock guds vilja.
Kommerserådet lekte med sitt fickur och lät det gång efter annan med klar, spröd silverklang repetera timslaget. Äntligen måste Jörgen hämta andan, kommerserådet skyndade att inflika.
"Ja, mina herrar, tiden lider och jag för min del har åtskilligt att bestyra. Klockan sex uppföres ett sorgespel på rådman Norstedts vind, som jag gärna
| 180 |
"Vänta," bad Jörgen, "jag anhåller -- vänta -- jag har ännu några ord -- låt mig först dricka ett glas vatten -- nej, inte vin -- vatten -- nej, jag hämtar det själv --"
Han tog hårt om käppen och gick bort till fönsterbordet, slog långsamt i och drack långsamt ur.
"Käre Bernhusen," sade han till mågen, "jag förstår inte -- mina ögon -- det rinner -- Kan du se hovmarskalken? Inte? Ja, men se --"
"Käre svärfar," viskade Bernhusen och gav gubben en halvt skrämd, halvt spydig blick. "Det står skrivet -- förliter eder icke på förstar. Och vore det icke en horribel blasfemi skulle jag vilja tillfoga -- och ej heller på deras hovmarskalkar --"
"He, he, he," skrattade Jörgen och svetten rann utför hans hängande rödblå kinder. "Hör vad han säger! Ack, det var en förbålt lustig kvickhet -- hur var det? -- Och du?" viskade han. "Varför säger du ingenting? Varför låter du mig tala ensam? Jag -- jag orkar inte mer --"
| 181 |
Bernhusen klappade honom på handen.
"Käre svärfar, låt mig beskedligt tiga. Jag ser mig eljest nödd att uppträda mot svärfars argument --"
"Du?" mumlade gubben. "Ja visst. Nu minns jag -- il ne se plaindra plus -- ett år heller två -- Men ändå! Ack säg någonting. Vad du vill. För min skull, för vår kära Ullans skull. Det drar alltid ut på tiden. Han kan komma. Jag har skickat Arvid efter honom. Säg någonting."
"Som svärfar befaller," sade Bernhusen, reste sig och anhöll om ordet. Hans ord voro idel gallimatias och bergsmännen betraktade honom med samma hånfulla och förundrade ovilja, varmed de sågo taskspelarns konster. Från den stunden var hans anseende som gäck och konstig persedel stadgat i Bergslagen.
Men gamle Jörgen fick ännu en kvart och någon vila.
"Ekmarck," sade Märta Janse och ryckte honom i rocken. "Hör han mig? Jo, nu har jag gjort en gärning, som jag ångrar."
| 182 |
"Ja visst," mumlade magistern förströdd. "Varför inte?"
Fyra gånger hade han vandrat hem till kåken på Söder, fyra gånger hade han återvänt till rådman Norstedts port. Där stod han nu med ryggen mot väggen som en soldat på post.
"Jo," förklarade Märta, "att jag köpte kronprinsen, det kan jag inte ångra för han är så grann. Men nu har jag inte pengar att köpa kattor åt ungarna hemma. Och det ångrar jag för det lovte jag heligt."
Magistern sade:
"Ja, då är du en elak unge. En riktig kaja. Å, fy skäm ut dig, som inte håller dina löften. Jag vånne att skam toge dig med hull och hår."
Detta yttrade han med så mycken förbittring att Märta brast i gråt. Vad han är besynnerlig, tänkte hon. Har jag då gjort en sådan ogärning? Är det rättvist? Kanske han är drucken? De säger ju att han dricker. Som han står där och vaggar och glor som en tjur --
Och vad ska han nu ta sig till?
Magistern hade sprungit upp på första steget i Norstedts trappa. Han tog av sig hatten och blev stående med blottat huvud.
| 183 |
"Trösta dig, unge," sade han till Märta, "Gråt inte, så varder dig dina synder förlåtna."
Tvärs över torget kom herr greven och hovmarskalken. Pälsar, tröjor och tidningar hade han lämnat i kvarteret och i stället ifört sig en splitterny promenadkappa, vars vida skört och kragar behagligt vajade kring den feta men sirliga gestalten. I handen höll han en bukett, vars blommor plockats i rådmanskan Kroks fönster. De voro dock redan något frostbitna. Herr greven själv huttrade av köld, likväl färgades ansiktet av en livlig, ungdomlig rodnad och de skälvande läpparna formade försöksvis ett angenämt leende. Som hans blick oavvänt riktades upp mot rådmans fönster blev han först i sista stund varse magistern. Han studsade och drog ögonbrynen ända upp till hårfästet.
"Goddag min bäste, goddag. Hm. Vasa?"
"Herr greve," hälsade magistern med en djup bugning. "Kanske att jag inkommoderar --"
"Ja, alldeles förbannat," svarade greven öppenhjärtigt. "Min bäste, det borde han förstå. Vasa? Just här --"
"Just här," upprepade magistern med en viss bitterhet, som dock åter vek för en hövlig ton. "Men
| 184 |
förlåt min ringhet, jag handlar på uppdrag. Brukspatron Siedel har sänt mig att påminna greven om ett heligt löfte --"
"Heligt!" fnös greven. "Jag ger attan -- Vad är det nu för trakasserier? Vad för löfte?"
"Att ovillkorligen infinna sig på stämman hos kommerserådet. Den öppnades klockan tolv och hon slog nyss halv tu --"
Greven jämkade oroligt på sina många kragar.
"Nåväl, då är det ju för sent. Jag har så mycket i mitt huvud. För attan, jag hade glömt, hör magistern --"
Ekmarck bugade.
"Att glömma ett löfte är förlåtligt," sade han allvarligt. "Men att påminna om ett löfte är infamt ogrannlaga -- inte sant?"
"Jo, alldeles förbannat infamt," skrek greven, som kände sitt goda humör försvinna. "Har jag givit honom något löfte så kan han göra mig den tjänsten att glömma det. Diantre! Jag får snuva. Vad vill herrn? Vad är meningen med att uppehålla mig --"
"En supplik, herr greve, endast en supplik," svarade Ekmarck och sträckte ut armarna med
| 185 |
en bedjande åtbörd som på samma gång spärrade trappan. "Vågar jag be herr greven om tjugufyra skilling?"
"Tjugufyra skilling? Tjugufyra skilling?"
"Ja, summan är obetydligt, och det är inte heller för egen räkning jag ber. Ännu har jag trots brutna löften ej tagit till tiggarstaven. Men jag har i min ringhet en liten protegé. Flickan där. Det är ett barn med dålig karaktär --"
"Vasa? Dålig karaktär? Min gud, han är galen. Skall jag ge tjugufyra skilling till en flicka med dålig karaktär?"
"Döm själv och döm milt, herr greve," bad magistern. "Hon hade givit ett heligt löfte -- ett heligt löfte, herr greve -- att skänka sina syskon några gipskattor. Vad händer? Stadens många frestelser blevo henne övermäktiga. Hon offrade slantarna på eget nöje --"
"Herre!" mumlade greven, kippande efter andan. "Vad angår det mig --"
Men Ekmarck sade:
"Ack, hjälp henne! Se hennes tårar, herr greve. Hon är då icke alldeles förstockad, stackars barn. Att bryta ett heligt löfte är för denna oskyldiga
| 186 |
varelse detsamma som för herr greven att förlora sin heder. Rädda hennes heder -- det kostar tjugufyra skilling. Och det är inte alla dagar man rehabiliterar sin ära med tjugufyra skilling --"
Herr grevens ögon kantades i blodrött. Plötsligt skrek han:
"Slyngel -- spetsbov -- kanalje -- jag förstår hans impertinenta allusioner --"
Magistern sade:
"Ack, herr greve, det vågade jag också hoppas --"
Herr greven och hovmarskalken slet upp sin kappa och letade några ögonblick med feberaktig iver efter börsen. Han fann den och slungade den med kraft mot Ekmarcks bröst. Magistern öppnade den hastigt, tog några slantar, som han räckte åt Märta Janse och stack därpå börsen halvt med våld ned i grevens ficka.
"Vägen är fri, herr greve. För den syndare som vidgår sin synd skall paradisets portar öppnas."
Han öppnade Norstedts port och stängde den åter bakom sin lycklige rival. Märta Janse betraktade med förundran den nya rikedomen och neg djupt för magistern.
| 187 |
"Håll till godo," sade magistern och snodde sin lugg mellan fingrarna. Märta frågade:
"Var det Ekmarck, som gav mig dem?"
"Tja," svarade magistern, "var det jag, så var det stora pengar. För nu brände jag mina skepp, Märta Janse. Men det kan behövas en brasa i kylan."
"Bergsmän," sade Jörgen Siedel, tog ännu en gång ett fast tag kring käppen ooh reste sig upp. Det märktes nu att han endast med svårighet kunde balansera den väldiga kroppen.
"Bergsmän, har I hört talas om min äldste son -- hart när hade jag sagt min enfödde, min Jörgen?"
"Nu äro vi där," viskade kommerserådet till sin granne länsman i Stenhult. "Ack ja, det visste jag. Det var oundvikligt."
Och högt sade han:
"Käre kusin, varför riva i såret? Vi kände alla, älskade och högaktade din stackars son. Men varför riva i såret? Och dessutom, kusin, mig förefaller det, som om detta icke hörde till ämnet för våra tyvärr alltför vidlyftiga överläggningar --"
| 188 |
Jörgen vände emot honom sina stora, fuktiga, uppsvällda ögon. Lilla kommerserådet betraktade dessa ögon med en viss förskräckelse eller vedervilja. Iris tycktes slocknad, död, överdragen med en hinna. Men vitorna glänste pärlemormatt, som fiskbukar i grumligt vatten.
Jörgen sade:
"Det förefaller dig så, Bernt; mig förefaller det annorlunda. Skillnaden beror därpå, att han var min son och icke din."
Och han vände sig åter till bergsmännen.
"Käre vänner och grannar, I minns väl ännu, vilken fart gruvdriften vid Tanningen tog för tjugu år sedan? Jag hade då förvärvat Jan Erses lotter och hela fältet var under min hand. Minns I? Jag hade fler arbetare i min tjänst än vad som nu finns i hela distriktet. Och det var min sed att giva rikligt av mitt bröd åt den, som gav rikligt av sin svett och möda. Det fanns icke nöd på min ort. Och ännu hade ingen dristat kalla mig rovbrytare än mindre tjuv. -- Jo, en. Jan Erse i Ryglinge."
"Kusin, kusin!" ropade kommerserådet, som dansade likt en sprattelgubbe på stolen. "Jag kallar kusin till ordning."
| 189 |
"Ja, kalla mig till ordning och besinning," svarade Jörgen. "Det tör komma att behövas, men vänta till dess.
Jan Erse kallade mig tjuv och rovbrytare. De orden gingo så snällt genom bygderna. Jag hörde dem till sist av barnungar, som skräpade på vägen, där jag for fram.
Då gick jag till Jan Erse. Jag kom som granne till granne, som vän till vän, beredd att taga gott ord i förlikning. Du kallar mig tjuv, sade jag. Det kan jag förstå och förlåta. Jag tog dina lotter, som under din hand voro värdelösa. Mig skänka de villigt sina rikedomar och därför kallar du mig tjuv. Väl. Men vad har du att klandra vid gruvdriften? Säg mig det ärligt, granne. Du ser att jag ödmjukar mig och begär ditt råd. Vi Siedlar ha suttit på Klockeberga i halvt annat sekel och vi ha brutit malmen efter bästa förstånd, tagande lärdom far av farfar, son av far. Visst har mycket förändrats. Vad som förr skedde mödosamt genom tillmakning, det går nu så lätt med krut. Mycket annat att förtiga. Men varför säger du att jag förstör malmen, förstör gruvorna, ödslar som en dåre med Guds gåvor? Det frågade
| 190 |
jag. Minns du, Jan Erse? Och vad svarade min redlige granne?
Nya tider -- tänk hur jag mins det! -- nya tider har nya metoder och nya verktyg. Men man sätter dem inte i handen på en dåre. Och jag frågade ännu en gång -- varför kallar du mig dåre?
Han svarade:
Därför att du griper efter allt, liksom en dåre griper efter allt. Och därför att du mister allt, liksom en dåre mister allt. Du skall bort och din släkt skall bort. Ödslare, förstörare, tjuv, dåre."
Med båda händerna kring käppkryckan böjde han sig fram mot häradsdomaren och frågade i lugn och saklig ton.
"Sviker mig minnet, Jan Erse, eller var det så dina ord föllo?"
Jan Erse nickade.
"Väl. Väl bergsmän. Jag återvände från min granne utan tröst, det må jag säga, och ganska bedrövad. I många stycken kunde han ha rätt. Vad gör det mig gamle att erkänna det? Gods och guld har runnit genom mina fingrar och föga har jag kunnat bevara. Så var det ock med min far och min farfar. Väl. Men så skulle det icke bliva med min
| 191 |
Det vet ingen, hur strängt jag höll honom, och det vet heller ingen, hur det grämde mig. Allra minst han. Men nog om det. Då han kommit i de åren då en yngling börjar ögna sin egen vilja, höll jag honom i denna min hand så hårt att jag nogsamt kände varje sprittning. Han ville bort, han ville inte stanna på Klockeberga, han ville alls inte leva bland människor som hatade hans namn och hans far. Jag tvang honom. Nej, inte bort, min gosse, det är bara att hålla ut.
Och han skulle lära de nya metoderna och skaffa sig de nya verktygen. Han var ju inte någon ödslande dåre, åt honom kunde de anförtros. Ack, han var en mycket allvarlig yngling. Kära bergsmän, kan I ännu minnas hans ögon? Nå, toker, toker, vem minns dem mer än jag.
Jag skickade honom i lära. Till Falun, till Sachsen, till Österrike. Överallt fick han de bästa vitsord. Jag har dem hemma i ett skrin. Kom hem till mig, bergsmän. Jag skall visa er dem. Magister Ekmarck har översatt de tyska. Vilka lovord! Vilka lovord! Jörgen Siedel, står det, har visat
| 192 |
-- Nåja, nåja, käre Bernt, det tör inte höra till ämnet --
Tretton år var han i lära. Det var svårt för gubben som satt hemma och satt trångt. Mina vänner kom till mig. Bourmaister, bergmästarn, Bernhusen, till sist kom också du, käre Jan Erse. Ack, ack, arbetsbördan var för tung för gubben och alla ville de hjälpa mig. Och jag lät dem plocka, jag kunde icke annat. De plockade av mig Hoby, de plockade av mig Strossa, de plockade av mig Vrånga och Björkenäs. Men Klockeberga behöll jag, Klockeberga och Tanningefälten. Jag låg på min stora mage tvärs över Klockeberga och sparkade ifrån mig med alla fyra, alla fyra he, he, he, he -- Det var en tid!
För något skulle sonen ha när han kom med de nya metoderna, nya verktyg och nytt hopp.
Jo, vänner, han kom."
Han drog fram sin näsduk och fläktade framför ansiktet som om han besvärats av någon envis insekt. Han torkade svetten från den röda, svällande halsen.
"Jo. Och han hade lärt en myckenhet. Jag skickade i smyg bergmästaren att efterhöra hans
| 193 |
kunskaper. Den gossen får du glädje av, Jörgen, han kan sina saker bättre än jag. Tänk, bergsmän, vilken glädje för gubben! Jag var trött och kunde nu vila. Men först måste jag skaffa pengar åt sonen. Åja, det gick ju, det gick ju. Jag gav honom vad jag kunde.
Han gjorde upp en ny plan för brytning, han gjorde upp den i minsta detalj på papperet. Vad han var rädd om de papperna! Ingen fick se dem. Jag försökte en gång komma över dem. Då blev han ond. Käre far, sade han, om en enda detalj kommer bort för mig ramlar alltsammans. Jag måste vaka över mina papper som en skatt. Och du måste ha förtroende till mig. Det är jag som skall rädda Klockeberga.
Två år kunde jag giva honom, två års frist för att den nya brytningen skulle komma i gång. Men han skyndade på med förarbetena. Stackars gosse, stackars gosse, han gav sig ingen rast. Och hur försiktigt han gick fram! I mitt tycke. Med försöksorter och beräkningar som jag inte ens förstod. Gud i himlen tänkte jag, att det finns så mycken beräkning kvar i din släkt, Siedel. Som skylls för dårskap. He, he, he, he -- Ja, nu skrattar jag,
| 194 |
Nå. Efter ett år var han så långt kommen att vi kunde inbjuda våra vänner och gynnare. Och de kommo, de kommo. Du käre kusin och Brenner och Bernhusen och bergmästaren och du också, käre Jan Erse. Nå, det var en glädje att se er alla.
Han bröt med öppna rum och det förnöjde mig, för det var mitt sätt. Men hans anordningar förstod jag inte. Jag frågade bergmästaren om han trodde att där fanns tillräckligt med fästen och band. Han svarade att han inte kände berget så noga. Jag blev orolig. Jag lagade så att jag fick sonen min på tu man hand. Han var ovanligt lugn och vänlig den dagen. Jag frågade om han var säker på bergfästena.
Då såg jag, käre vänner, hur det var fatt. Jag såg att han var överansträngd och behövde vila. Det såg jag. Ingenting annat. Nej, det fanns icke något annat fel hos gossen. Han var lika klok som du och jag, Bernt. Men han behövde vila. Och jag sade genast: Lugna dig, käre Jörgen, jag är ju gammal och dum. Vad är det för ont i en fråga? Vi skall tala om allt det här en annan gång då du har vilat dig.
| 195 |
Men själv var jag ju inte lugn. Och jag vände mig till Jan Erse."
Häradsdomaren lyfte huvudet med en otålig eller vredgad rörelse. Han grep kring stolens armstöd, höjde de breda skuldrorna. Bergsmännen drogo djupa suckar. Jörgen Siedel viftade ännu en gång bort den besvärliga insekten och torkade ögonen, som runno beständigt.
"Jag gjorde Jan Erse samma fråga. Han svarade att bergfästena voro för få och klena, banden oriktigt ställda. Och vad mer han räknade upp. Slutligen sade han: Om brytningen fortgår på detta sätt blir det ras om en vecka eler två.
Var det dina ord, Jan Erse?"
Häradsdomaren nickade otåligt.
"Då säger jag: Käre Jan, jag fruktar detsamma. Men för guds barmhärtighets skull säg ingenting därom åt min son. Han är alldeles uttröttad och behöver vila. Jag skall själv ställa om att det felaktiga med det snaraste rättas.
Var det mina ord, Jan Erse?"
Häradsdomaren nickade.
"Som jag har sagt detta kommer min son hastigt fram till oss och frågar i en besynnerlig och
| 196 |
Då säger Jan Erse -- nej, sitt, häradsdomare, sitt lugnt, sitt lugnt -- då säger Jan Erse: Om ingenjören är en dåre, det vet jag inte, men nog vittnar brytningen om den största dårskap.
Var det dina ord, Jan Erse?"
Häradsdomaren steg upp.
"Det var mina ord."
Jörgen gick emot honom, dock utan att visa tecken till vrede eller hot. Han sade:
Och varför, granne, ville du icke skona min son? Jag bad för min ende son och du ville inte höra mig. Varför? Jag lovade att med det snaraste ställa allt till rätta, om du var skonsam. Kan du förneka att jag lovade?"
Häradsdomaren sade:
"Du har lovat för ofta, Jörgen, och du har hållit dina löften alltför sällan. Du frågar, varför jag inte skonade din son. Därför att jag visste att han
| 197 |
Siedel lade sin hand på hans axel.
"Du dömer mig hårt, granne."
"Dina gärningar dömer dig. Och din son dömde dig då han tog sitt liv. Han var en redlig man och till vem skulle han vända sig i sin nöd? Till dig? Du vet själv att han föredrog döden."
"Väl, väl, väl," mumlade Jörgen. Alltjämt höll han handen på Jan Erses skuldra och makade sig nu närmre så att han stod sida vid sida med bergsmannen. Båda voro av samma resliga växt, Jörgen dock något böjd, tyngd av sin oerhörda fetma.
"Väl, väl, Jan. Du tör ha rätt. Och är det väl därför jag gamle inte kan få frid.
Men nu frågar jag er bergsmän: Ni vet att min son några dagar därefter sköt sig i gruvan -- nu frågar jag er: Har jag rätt, då jag påstår att Jan Erse mördat min son?"
| 198 |
"Kusin!" ropade Bourmaister och sprang upp. "Vilken beskyllning! För guds skull --"
Jan Erse grep handen som vilade på hans skuldra och stötte den ifrån sig med en kraft, som kom gubben att vackla.
Jörgen sade:
"Varför så häftig, granne? Är du oskyldig, så kan du väl le åt frågan. Är du skyldig -- ja, vad har du att frukta av en fattig gubbe?"
Han betraktade honom från hjässan till hälen med en lång, lugn, mätande blick.
"Nå," sade han med ett plötsligt leende. "Hur menar I, bergsmän? Är han skyldig?"
"Nej, nej, nej," mumlade bergsmännen skamsna och ovissa om de borde besvara frågan. Länsman i Stenshult, Jan Erses vän, sade:
"Det kan vara att Jan mot sin vilje och sig ovetandes vållat ingenjörens olycka --"
"Väl, väl," sade Jörgen. "Jag har blivit överröstad i denna frågan som i den andra. Du har vållat hans död, Jan, och jag har vållat er alla onödigt besvär och tidsutdräkt. Låt oss avsluta stämman, käre Bourmaister. Även jag begynner känna tröttheten --"
| 199 |
Kommerserådet, som efter stämman plötsligt erinrat sig vänskap och släktskap, höll Jörgen kvar över middagen. Den dukades på det präktigaste och gubben åt och drack med förträfflig aptit. Han tycktes också rörd av kommerserådets vänskap och torkade titt och tätt sina rinnande ögon. Det var ovant nu till dags att röna så mycken välvilja.
"Ja, beslutet gick dig emot, käre kusin," sade kommerserådet. "Men en vis man tar sådant en bagatelle. Vad mer om du skulle nödgas lämna Klockeberga? Har du inte fått nog av det dystra stället? Och du skall alltid kunna finna en fristad på någon av mina gårdar. Du behöver bara utpeka den dig behagar."
Siedel tackade ödmjukt, men plötsligt höjde han blicken från tallriken och kisade under lugg och med en ganska skälmsk min mot kommerserådet.
"Kusin tror då att jag är alldeles kaputt? Till ingenting duger, ingenting förmår, platt ingenting?"
Bourmaister höjde sitt glas och smågrinade försmädligt bakom rödvinet.
"Slå bort de besvärliga tankarna, kusin. Låt oss skingra våra sorger med någon lustighet. Följ med på spektaklet i afton och låt oss skratta åt den
| 200 |
Jörgen såg på sitt ur.
"Käre kusin minner mig om något. Jag har ju själv, så gammal jag är, planerat ett litet spektakel för assembléen i afton. Ack, bara några tablåer i det gamla maneret med raska svenska drängar som ingen oförrätt tål och hederliga bergsman --"
Kommerserådet grinade.
"Ja, det puerila har sitt publikum så länge det finns barn och gubbar i världen. För min del prefererar jag satiren."
"Bror gör det," sade Siedel och lyfte sig upp från bordet. "Tackom och lovom Gud för maten. Nu går jag att instruera mina gossar."
För sista gången lämnade han det bourmaisterska huset. Sade i dörren:
"Vi träffas väl på assembléen? Eller har mina jeremiader tagit för hårt på krafterna?"
| 201 |
"Å, gubevars, jag är lätt som en vante," bedyrade Bourmaister skrattande. Böjde sig ned och följde genom nyckelhålet Jörgen Siedels tunga steg.
Framför gipsmakarens disk stod Anders Ekmarck och Märta Janse. Magistern var henne behjälplig att erhålla största valuta för skillingarna. Dessemellan smög han en förstulen blick upp till Norstedtens fönsterrad.
I salsfönstret, där magistern visat scholares sin hemliga lycka och mottagit deras vivatrop, stod nu mamsell Lisa-Brita i bredd med herr greven och hovmarskalken.
"Det är gott när en har sitt överstökat," sade Märta. "Nu har jag kattorna och slipper höra ungarna kälta. Skall magistern följa mig hem till kvarteret?"
Magistern dröjde med svaret. Han stod och smålog för sig själv. Varför sväljer han så? undrade Märta. Är han sjuk?
Hon ryckte honom i rockärmen.
"Jo, jo," mumlade Ekmarck och slöt ögonen.
| 202 |
Men med ens fick Märta Janse en faslig brådska. Hon ryckte till sig kattorna och stoppade dem under schalen. Folk trängdes omkring dem, det var icke lätt att komma undan. Men undan måste hon.
Det var Klockebergaherrn, som nalkades steg för steg, med blicken tydligen fäst vid magistern. Eller kanske vid Märta själv --
Hon hukade sig ned och kröp in under gipsmakarens bänk. Hennes hjärta dunkade förskräckligt. Klockebergaherrn var Ryglingebarnens buse, Klockebergaherrn var fan själv.
Som far en gång sagt.
Hon var mycket rädd men måtte likväl sticka fram näsan så pass att hon kunde skönja hur det gick för den stackars magistern.
Ack, vad såg hon!
Hon såg att Klockebergaherrn tog Ekmarcken
och släpade honom med sig in i de mörknande
gränderna.
