Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Nattlig rekognoscering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
urskilde han ett antal mörka figurer, som han snart fann vara
fiendens vid pålar tjudrade hästar.
Två vaktposter gjorde tjänst; de vandrade af och an vidpass
fyrtio alnar från tältens yttre rad och passerade förbi hvarandra
ungefär på midten af den del af lägerplatsen, som var synlig.
Bortåt andra sidan skymtade Bob gestalten af en tatar, som skötte
vakttjänsten på samma sätt inne på sitt område. Tatarernas hästar
förmådde Bob ej urskilja. Men ett fång bränsle, som kastades på
elden, kom en klar låga att flamma upp och Bob att bli liggande
absolut orörlig och nästan hållande andedräkten. Samtidigt
belyste eldskenet den mörka gruppen af hästar, som stodo tjudrade
alldeles under sluttningen.
Han hade nu tagit reda på åtskilligt rörande fiendens position.
Så fort elden åter brunnit ned, ville han bege sig på återvägen.
Han låg kvar utsträckt på magen, väntande och låtande blicken
irra omkring, då han plötsligt häftigt ryckte till. Något till
vänster om hästarna, bredvid ett resligt, kalt ungträd, stod en man,
som han, när han närmare såg efter, upptäckte var fastbunden vid
stammen. Han bar kinesisk dräkt. Den nyckfulla flamman från
tatarernas eld begöt fångens ansikte med ett klart sken, och till
sin stora bestörtning kände Bob igen honom. Det var — Kobo!
Ögonblickligen for det för honom: detta var fången, som
han samma morgon sett föras bakbunden af det nya bandet
tatarer. Kobo hade ändå till sist blifvit tillfångatagen. Hans öde
var besegladt — såvida han ej kunde räddas...
Bob nästan rusade upp i sin ifver. Hur skulle han kunna
meddela sin vän, att han fanns i närheten?
På hållningen syntes det, att han var vaken. Om han var
i stånd att meddela sig med honom, skulle man måhända kunna
åvägabringa något sätt att rädda honom. Kobo hade vågat mycket
för hans skull — Kobo hade han ju att tacka för, att han själf
räddats undan spionens öde — hur längtade han ej efter att
gengäld få göra någonting för Kobo!
Han låg och stirrade oaflåtligt, tänkande och väntande på
den lyckliga slump, som skulle sätta honom i stånd att nalkas
fången. Han vågade ej röra en lem. Minuterna flöto förbi,
elden började tyna, i nästa ögonblick skulle man åter kasta på nytt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
