Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII. Kosacklägret stormas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
några ord till Sing-Tscheng. Och plötsligt förstod Bob. Han
steg ifrigt fram och ropade med utsträckt hand:
— Kobo San! Ni vet inte, hur glad jag är att åter se er!
sade han varmt. — Är ni frisk och sund? Hur i all världen
lyckades ni undkomma?
— Det skall jag nog tala om för er, svarade Kobo. — Men,
förlåt mig, jag är förfärligt hungrig. Har ni en smula ris till
öfverlopps?
— Ah-Sam, sade Bob, spring tillbaka och bed fru Pottle
laga i ordning ett mål mat åt en god vän till mig. Om fem
minuter finns det alltid någonting för er att få. Käre Kobo San,
hvad jag är glad åt att se er! Jag hoppades visserligen, att ni
lyckats komma undan, men ovissheten —
— Ni tycks ha reda på, att jag varit fånge?
— Ja visst! Den här gången var det er tur. Det bara
grämer mig, att ni inte gaf mig tillfälle att rädda er!... Men
kom med nu, så får jag föra er till damerna. De komma att
bli förtjusta åt att få se er.
— Förlåt mig, sade ni inte nyss fru Pottle?
— Jo — känner ni henne?
— Hon utgör för närvarande föremålet för en diplomatisk
skriftväxling mellan Förenta staterna och Japan, sade Kobo
småleende. — Jag förmodar hon är änka efter herr Isidore G. Pottle;
honom kände jag.
— Så egendomligt! Men kom, ni är väl alldeles uthungrad!
Kobo vandrade långsamt utför sluttningen. Bob märkte, att
han haltade.
— Är ni skadad, sir? frågade han.
— Litet grand i ena foten.
— En ledvrickning, kanske. Det här är mycket svår terräng
för fotvandrare.
— Nej, det var en mandschurisk kula.
— Herre Gud! Då lider ni väl rysliga plågor? Låt mig
få stödja er!
— Det är ingenting — bara en skråma.
Men Bob förstod af det sätt, hvarpå han satte foten på
marken, att skadan ej var så obetydlig som Kobo ville förmå honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
