Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Kulturmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nävarna på alla de tre äldre männen berättade genast
om sprängningar och schaktningsarbete. Skinnet var
brun-garvat, men alldeles översållat av ljusare strimmor och
fläckar — det var dödkött och färskhud efter skrapningar,
skavningar och slinthugg av många släggor.
Vackra Barnet fyllnade till och började skråla ur buken:
— Igenom berg å backar, blann älvar, sjö å skog
en järnväg nu ska byggas, nog blir den banan svår,
från Gellivare kyrkplats till norska havets strand
emellan nordens länder ett nytt föreningsband.
Det var visan om Riksgränsbanan, den aldrig förgätna.
Allesammans voro till yrket järnvägsbyggnadsarbetare och
till karaktären rallare av rödaste blod, proletärernas bohemer,
frihetsdyrkande sällar, som strövade vida omkring under
himmelens fäste, bundna av inga band. De sökte sig nu mot
norr till malmfälten, där kunde finnas jobb för hårda armar.
Nordens Travare anknöt plötsligt till något som Brand
hade talat om förut:
— Att ni inte hugger tag i inschenörena å disponentena
å direktörena å hela storfräsargänge å smäller dom på
skallen?
Brand skämdes. Så enkel var alltså hela saken! Det kunde
man omöjligen tänka sig i Storfors.
Dykaren, som varit med bland de instängda en tid i
ankdammen, han visste bättre och skulle förklara för den
andre, att det var stört omöjligt. Till ett par exempel han
direktören, det var en alltför djävlig herre.
— Han kan väl inte va värre knöl än den lilla svarta
basen vi hade oppåt Kaalasluspa, å den stoppa vi ner i kärre
så han ble snäll.
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
