Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kamraten i Mörkoland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Endast modern behövde aldrig knacka. Han hörde
hennes lätta steg på långt håll och ropade förtjust innan
hon hunnit fram till dörren.
Det värsta var, att det blev så långsamt. Ibland
ropade visserligen bror Sven i det andra rummet och
frågade, om han ville höra hur fiolen lät — men bror
Sven hade ännu inte större repertoar än att Mauritz
redan kunde alltihop utantill.
Men även känslan av ensamhet försvann ganska
snart.
Och nu upptäckte han en dag, att han inte alls var
ensam!
I rummet fanns inte en människa mer än han —
och ändå fanns där någon mer — någon, som var
lika verklig och levande som han själv! När han*
upptäckte detta, blev han först ganska ängslig, och en
kväll viskade han till sin mor:
— Mamma, vem är han?
— Vem ...?
— Han, som är hos mig! Kamraten här inne?
— Kamraten ... ?
Hon svävade på målet — men så fann hon sig:
— Så roligt, lille Murre, att du fått en lekkamrat
till dig! Var snäll mot honom, så blir han nog snäll
mot dig!
Sedan han lagt sig om kvällen och modern gått in
till sig, reste han sig upp i sängen och viskade:
— Kamraten!
Det lät* så högtidligt i tystnaden. Och det var
högtidligt nog för Mauritz!
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
