Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inför denna sistnämnda tafla kanske det
plötsligt slår oss, att i de få, men ganska typiska
exempel på djuren ur deras långa och rika
konsthistoria, som vi nu uppsökt, vi sett dem
antingen endast såsom döda färgbärare i
»stilleben»; såsom tama hemdjur eller fångade
vilddjur till hennes höghet människans tjänst eller
förnöjelse; eller slutligen såsom fria djur, men
då illustrerande en fabel eller i strid med
människans snabbfotade sändebud, hunden. Således
alltid i mer eller mindre direkt relation till
människan i framställningens innehåll — ja,
t. o. m. i dess form, då ju denna ofta fått tjäna
dekorativa syften. Men hvar är då de fria
djurens eget fria hvardagslif? hvar är kampen,
ej mot människorna och deras scouts, de
hetsande hundarna, utan den ej mindre milda mot
hvarandra inbördes? hvar är terrängen, ej
teaterterrängen, utan djurens egen födelseterräng och
verksamhetsterräng ?
Såsom ett vildmarksgladt svar härpå möter
oss från den modärna svenska salens ena
långvägg anblicken af örnar på rofjakt —
orrtup-par i fejd — vildgäss i flykt — räf med byte
- allt i deras egen terräng. Och ingen
människa inom deras horisont — utom de gånger,
då den hastiga anblicken af dem girigt
uppfångades af deras egen förtrogne utspejare och
skildrare, Bruno Liljefors. Till detta namn och
till denna konst ville denna hastiga apergu leda,
i afsikt att i någon mån klargöra deras innebörd.
Med hvad allt kan icke ett namn
mystiskt fyllas! »Nur Rauch und Schall» äro
visserligen alla namn — i begynnelsen. Men med
hvarje sitt verk ger bäraren namnet en allt
underbarare klang, fylligare, utan att man
märker, när det egentligen skedde. Det har skett.
Som plantornas metamorfoser. Eller som
träden om våren, då bladen brista och växa, och
en dag går suset i dem; man vet ej, när det
kom. Som hvarje trädslag har sitt sus, så har
hvarje stort namn också sitt. Det kan bli både
innehållsrikt och karaktäristiskt som namnet på
ett helt landskap, en hel provins. Eller som
blotta namnet på ett instrument.
Bruno Liljefors — har ej detta målarnamn
blifvit som en förtätad symbol, en abbreviatur,
för de nobelt fria djurens stridande lif i luften,
på vattnet och marken! Tänker man ej
därvid på färg- och rörelseglädje, hämtad och
hemburen så oförmedladt direkt, från örnars väldiga
färdsel, från skogsvärldens intimaste gömslen
eller från måders och tufmarkers tystaste djurlif.
Nu några korta ord om de verk, som
representera detta namn, denna konst på vårt museum.
Räffamilj (från 1886). Sagans klassiska
»räf-slott», Malepartus, är här helt enkelt förlagdt
till ett stycke ängsmark, hvilket helt fyller
taf-lan, så att alls ingen himmel blir öfrig. Midt
i detta ödslande och saftiga virrvarr af hög-
sommarväxtlighet, där det mesta är så
detalj-kärt målat, att det lätt kan botaniskt
artbestämmas, ses nu den brunlurfviga familjen, i
det ögonblick, då fader Reineke framsläpat åt
sina sex ungar en spräcklig gås, från hvilken
blodet sipprar ned på näbb och vinge — denna
utfläkta hvita vinge, som koloristiskt gör så
godt bland alla de bruna och gråbruna pälsarna.
Här är långt från människoboningar; ej minst
bidrar de två ungarnas lekstrid till vänster till
denna stämning af Reineke intime. Djuren äro
ganska glatt målade — och visst ligger det
öfver skildringen af växtligheten mycket af
80-talsrealismens glädje i smånotiser.
Simmande ejdrar (1894). Hvem har ej lekt
med ankor af bleck i ett handfat — det
roligaste var då att se, hur de små tingestarna
vid ruskningar af fatet guppande följde
vattenytans rörelser. Det första man njuter af inför
denna Lilj eforsduk är väl också detta så att säga
organiska sätt, hvarpå dessa ejdrar höra hop
med vattenytan och dess gungningar; de flyta
snarare än de simma. I spridd ordning nalkas
de, dessa försiktiga hafsfåglar, med
hufvudrikt-ning i diagonalen från höger till vänster, sex ljusa
hanar och tre rostbruna honor; de bortersta på
väg upp mot vågkammen, de mellersta på dess
höjd, de närmaste glidande ned i nästa dal.
Allt nästan i ejderperspektiv, med de stora
vågornas skiftande, hvälfvande båglinjer till
horisont. I rymden, såsom vid solnedgång,
cirrus-moln i rosa, hvilkas reflexer skimra fram nere på
det mörkt blåvioletta vattnet. Penseln har här
tydligen förts hurtigt och liksom i böljegångens
riktning. Koloriten dock ännu en smula »söt».
Hafsörnar (1897). Himmel; och haf med en
rörlig våghorisont. Med en störtdykning har
örnhanen öfverraskat hafvets skickligaste
dykare, storlommen, som nu med sitt hemska
tjut söker rädda sig undan de väldiga och
starka klorna. Bakom, i afvaktan, sänker sig
honan, återgifven i en lefvande flygbild, där
alla musklers spänning ut mot stoffet luft
mästerligt resulterar i en aeroplaniskt balanserande
jämnvikt. De ljusblackt grågula roffåglarna
teckna sig mot en höstrymd af ulligt grårosiga
moln, där endast med möda något blått
skymtar igenom. En vattenyta har ju ej, såsom
sådan, någon lokalfärg — rymdens dager ofvan
och djupets storlek nedan ge den. Det är
också här dagern, som ger vattenytan denna
askgråa, lavaliknande färg, hvilken så
egendomligt kontrasterar mot det smaragdgröna, där
ytan brytes af örnvingen, lommen eller
kam-fräset. Vid jämförelse med Ejdrarne» ser man
här det »söta» försvunnet och konstnären inne
på en bredare, kraftigare teknik.
Tjäderhöna (1904). Liljefors’ målarögon
älska ej blott det storslaget officiella öfver
hafs-fåglarnas lif, utan också det mera mystiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
