Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stockholms högskolas
TAFVELSAMLING. II.
AF OSVALD SIRÉN.
Det är anmärkningsvärdt huru få samlare
från äldre tider, som brytt sig om att nedlägga
pengar och intresse på den svenska
1800-tals-konsten. Den har under en stor del af förra
århundradet betraktats såsom ett mindre värdigt
föremål för upplysta konstsamlares nit och
kan fortfarande icke täfla med holländare eller
1700-talsporträtt om samlarnas ynnest. Den
patriotiska uppgiften att sammanbringa ett
representativt galleri af svenska mästare,
exempelvis från förra delen af 1800-talet, tyckes icke
haft förmåga att entusiasmera någon samlare.
Och dock vore detta knappast en mindre
lönande och berömvärd gärning än att samla
1700-talsporträtt, ehuru säkerligen kräfvande
ett större mått af verklig smak och konstnärligt
omdöme, ty den svenska konsten från nämnda
tid är en mycket ojämn vara, och man får ofta
leta länge, innan man finner de verkligt goda
och representativa verken.
I galleriet på Heleneborg var den svenska
afdelningen snarast ett komplement till den
större och värdefullare utländska samlingen.
Den skulle naturligtvis inom sitt område, likaväl
som de utländska taflorna, blifva anledning
till ett historiskt studium af konstens utveckling.
Det låg emellertid i sakens natur, att kapten
Berg mest köpte verk af samtida eller nyligen
aflidne konstnärer. Sålunda kom då den svenska
afdelningens tyngdpunkt att falla inom perioden
1840—1860, och det tidigare måleriet blef
re-presenteradt endast af enstaka mästare. Stora
luckor förefinnas inom den svenska 1600- och
1700-tals konsten; mest kännbar är bristen på
gustavianska porträtt. Det vore i hög grad
önskvärdt att dessa luckor fylldes genom
intresserade personers bistånd — en utveckling, som
äfven särskildt understrykes i
donationshandlingen, där det heter, att den Bergska samlingen
skall »utgöra grundläggningen till ett museum
af konstverk». Vi ha så mycket större skäl att
hoppas, att den antydda bristen snart skall
afhjälpas, då ju särskildt 1700-talsporträtten
tilldragit sig flere framstående privata samlares
intresse.
Den tidigaste svenska taflan på Högskolan är
en ryttarstrid af Johan Filip Lembke. Mästarens
stafflitaflor höra icke till de vanligaste
konstverken i Sverige, och hans stora väggbilder på
Drottningholm äro sä illa medfarna, att de
knappast tillåta en uppskattning af hans
konstnärliga förmåga. Därpå beror det väl äfven
till stor del, att han icke åtnjuter samma
anseende som förr. Carl Gustaf Tessin, som ju
helt och hållet utdömde Ehrenstrahl, kallar
Lembke »den snällaste bataillemålare vi haft»
och anser honom öfverträffa storheter, sådana som
Bourgignon, van der Meulen, Parrocel m. fl. »lin
stadig teckning, besynnerligen oförliknelig i
hästar, en ånga i luft och rök liksom hos
Wou-werman och Berghem väl graderad» o. s. v.
Vår bild kan möjligen ge skäl för berömmet i
hvad som angår teckningen af hästarna, men
icke med hänsyn till det måleriska utförandet samt
luften och röken. Stridens tumult är icke illa
skildradt: turkarna anfalla de kristna med
verklig furie, dessa försvara sig så godt de kunna
med sina eldvapen. Hästarna stegra och
krumbukta sig, somliga blödande af huggsår, andra
pinade till det yttersta af ryttarnas sporrar. Men
själfva målningssättet är såpigt, färgstämningen
är rätt matt och grå.
En annan 1600-talsmålare är Johan Richter,
som representeras af två små venetianska vyer.
Ofvergå vi sedan till den gustavianska
generationen, så möta vi goda bilder af Elias Martin,
Per Hilleström och C. F. von Breda samt
dessutom smärre stycken af Niclas Lafrensen och
Per Hörberg.
Martins solskimrande landskap med boskap
vid en skogstjärn uppenbarar målarens bästa
egenskaper såsom naturlyriker och kolorist. Det
är icke någon verklig naturskildring, det är en
naturdikt, en eklog med fuktig skogsluft och
dämpadt soldis som grundmotiv. Till och med
den unga tjuren, som kommit ned till
vattnings-stället och där sammanträffat med fåren, synes
behärskad af sommarmorgonens friska stillhet.
Han står belåtet fnysande, lyfter mulen och låter
vattnet sila genom mungiporna i plaskande
strålar ned mot den blänkande spegeln. — Målningen
är utförd med pastos, fläckvis påsatt färg, som
på ett utmärkt sätt binder ljuset, men den har
inga skarpa dagrar: det hela är instämdt i varm
guldton.
Bland teckningarna finnes en laverad
landskapsstudie af Martin, framställande en
skogsbacke med betande boskap, troligen utförd under
hans engelska tid.
I ett par andra taflor framlysa Martins
konstnärliga svagheter, hans brist på psykologisk
begåfning och hans osäkra figurteckning, tydligare.
Porträttet, som uppges framställa Bellman, är
en tämligen allmängiltig och chargerad studie
af en man, som är så vredgad eller så
»upprymd», att han inte längre riktigt liknar någon
människa. Däremot har den lilla bilden af en dam
i ett parklandskap en intim och intagande
rokokostämning, tack vare den ljusa, blåskimrande
tonen och den lätta gouacheartade behandlingen
af trädkronorna, spetsmössan och det skira
förklädet. Bilden gör ett så elegant intryck, att
den i Heleneborgskatalogen påstås vara utförd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
