Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tänker man sig väggarnas gröna siden,
Bou-cher-taflornas egendomligt smekande blå, den
förgyllda möbeln med sina tapisserier i hvitt, de
orientaliska och sachsiska porslinsvasernas
glänsande färger, de svängda byråarnas djupa,
mättade bruna i ramverk af guld samt skimret
från bergkristallkronan och trymåerna har man
nog en ganska riktig bild af det färgintryck en
rokokointeriör plägade ge.
Hade vi tid, skulle vi på detta sätt kunna se
in i det ena praktrummet efter det andra och
öfverallt finna konstskatter, värda Xationalmusei
vänners uppmärksamhet, med vi måste skynda
oss, och hvarken Alliambravasen i det vackra
biblioteket, den utsökta samlingen af italienska
och tyska renässansbronser i rikssalen eller den
mängd förträffliga taflor, som litet hvarstans
hängde i rummen, få mer än i förbigående
fängsla vår uppmärksamhet — något som på sätt
och vis gör mindre, då vi dock redan sett det
mästa i våra dagars Nationalmuseum, fast utan
den samtida ram, som egentligen så att säga
sätter pricken öfver i t.
Men det en samlare kan känna bittert är, att
han ej fått tillträde till slottets
husgerådskam-mare, som vid denna tid fanns i en
träbygg-ning »nedanför comediehuset». Med sina
möbler och konstsaker af alla slag var den ett sant
Eldorado för en konstvän. Blott förteckningen
öfver orientaliskt och sachsiskt porslin i ett
enda rum upptager ej mindre än y tätt skrifna
sidor i inventariet!
Af det föregående bör åtminstone i någon
mån framgå, hur Drottningholm var inrättadt
under äldre tid, och däraf sålunda också, hvad
den ena af de båda hufvudfaktorer, som borde
äga bestämmanderätt vid slottets nyinredande,
nämligen den historiska traditionen, hade att
forda.
Den andra faktorn man hade att räkna med
var, som jag redan påpekat, det tillgängliga
materialet, slottets mobilier. Det måste genast sägas,
att när man från inventarierna vänder sig till
hvad vi ännu äga kvar, är det som att från
sagans rikedomar vandra in i den torftigaste
verklighet. Om något utgör en illustration till den
gamla judiska pessimistens sats, att allt är
förgängligt, är det, hur äfven de jordiska klenoder,
en tids människor skatta högst, ringaktas och
för-därfvas af en annans.
Låtom oss kasta en flyktig blick på hvad
vi äga kvar från de olika perioder jag ofvan
skisserat.
Det beror ej på hvad vi äga från Hedvig
Eleonoras tid, att man å Drottningholm den dag,
som är, får ett så starkt intryck af barocktidens
konst. Det beror i främsta rummet på slottets
fasta dekoration: panel, golf, tak, spislar,
spisel-skärmar etc. Mobiliern från riksänkedrottningens
dagar är hvarken betydande eller rikhaltig,
från-sedt de väfda tapeterna och de Ehrenstrahlska
taflorna. Möblerna äro egentligen lätt räknade:
två bord, det ena med florentinsk mosaik, det
andra med en italiensk replique af Boulles konst,
ett litet dockskåp med Hedvig Eleonoras
namnchiffer i nyckelskyltarna och ett skåp af valnöt
förfärdigadt 1699 af stockholms-snickaren
Simon Bauman och då betaldt med 300 D. S.;
vidare ett bord, å hvars kryss finnes inlagdt ordet
Carlberg 1701, några högryggade stolar
daterade 1699 och 1708, en skärm, »eldskifva», från
1684 — det är jämte snidade och förgyllda bord,
speglar och gueridoner egentligen det viktigaste
vi från denna period äga kvar.
Långt mera omfattande är materialet från
Lovisa Ulricas tid. Af slottets bästa möbler har
det stora flertalet tillhört denna furstinna, hvars
namnchiffer de bära. Så t. ex. hafva så godt
som samtliga å slottet befintliga byråar i
rokokostil varit i hennes ägo, så ock god en del af
de vackra franska sittmöbler, slottet ännu äger,
utförda och signerade af bland andra Cresson
och Jacob, vidare skåp, bord af olika slag,
speglar etc. Af konstsaker i främsta rummet franska ur,
kronor och appliquer samt europeiska
1700-tals-porsliner; bland dessa särskidt de vackra
garnity-ren af gammal Meissen- och Berlin-tillverkning,
som, ehuru hårdt ansatta af det man eufemistiskt
kallar tidens tand, som egentligen är liktydig med
människors oaktsamhet, ännu fröjda ögat.
Rikast är, som man kan förstå, och jag redan
antydt, mobiliern från Gustaf III:s dagar. Främst
möter oss utom de dyrbara gobelinerna, tidens
mest ryktbara ebenist, Georg Haupt, med ej
mindre än 9 föremål af olika slag samt Johan
Christian Linning med ett af sina bästa arbeten.
Antalet förvaringsmöbler är ej fullt så stort som
från Lovisa Ulricas tid och f. ö. också
underlägset i utförandet. Ingen af de å
Drottningholm nu representerade snickare, som arbetat
i den gustavianska stilen — Lundelius d. ä.
Hultsten, Folkiern, Eisenblätter etc., kan i
arbetets finhet jämföras men sina föregångare i
yrket på 17S0—60-talen. Förrådet af i Stockholm
förfärdigade sittmöbler, soffor och stolar är större
än något annat; snidade, förgyllda bord och
speglar, genom sin årliga hallstämpling lämnande ett
godt material till en illustrerad krönika öfver
den stockholmska smakens skiftningar inom
denna konstgren, finnes i öfverflöd. Det samtida
franska konsthandtverket är ypperligt
represen-teradt, dels genom de dyrbara savonnerieväfnader
Gustaf III vid sina besök i Paris erhöll i
present, dels genom ur, appliquer, stakar etc. af
brons och af mycket högt konstvärde.
Men hur gestaltade sig förhållandet, om man
ställde den historiska traditionen, sådan den
visade sig i byggnadens fasta dekoration, och
sådan man kunde finna densamma i slottets in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
