Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konovalof - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fåfänga, svor han av alla krafter, svor och fortfor att
vrida sig runt. Han hade små svarta ögon, som ständigt
plirade, som om han ivrigt stirrade på något.
Solen brände olidligt i nacken på oss, och Konovalof
gjorde ett slags skärm av min soldatkappa, som han
spände ut över två i marken nerslagna käppar. Likväl var
det hett och kvavt. På avstånd hördes det dova bruset av
arbetet nere vid viken, men vi kunde icke se det. Till
höger om oss på stranden låg staden med de tunga
massorna av sina vita hus, till vänster och framför oss
havet, sträckande sig bort i det ändlösa fjärran, där det
smälte i hop i ett fantastiskt Fata Morgana av underbara,
mjukt skiftande färger, som smekte ögon och sinne med
sin trolska skönhet...
Konovalof stirrade ditåt, smålog lycksaligt och sade:
— När solen går ned, ska vi tända upp eld och koka
te, bröd och kött ha vi också. Under tiden vill du kanske
ha lite melon?
Han makade med foten fram en vattenmelon ur ett
hörn, tog upp en kniv ur fickan och började skära
melonen, sägande:
— För var gång jag är vid havet, undrar jag, varför
människorna så lite bor vid det! Om de gjorde det, skulle
de bli bättre, ty det är så vänligt och så ... det väcker
så goda tankar hos en. Men berätta nu, hur du själv haft
det under dessa år?
Jag berättade, och han hörde på. Den sjuke lillryssen
ägnade oss icke den ringaste uppmärksamhet, utan tänkte
bara på att steka sig i solen, som redan började sänka
sig mot horisonten. Havet färgades i guld och purpur,
och från det höjde sig mot solen rosenröda moln i mjuka
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
