Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En attack. En frivilligs berättelse - X - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
LEO TOLSTOJ
den unge fänriken. Han var vit som lärft, och det vackra lilla
ansiktet, där man nu blott skymtade en skugga av den krigiska
hänförelse som nyss besjälat det, låg på något ohyggligt sätt
insjunket mellan axlarna och sänkt över bröstet.
Uniformsrocken var uppknäppt och på den vita skjortan syntes en liten
blodfläck.
— Å, så synd! sade jag och vände mig instinktivt bort från den
sorgliga synen.
— Ja det var sannerligen synd, sade en gammal soldat, som
med dyster uppsyn stod bredvid mig stödd på geväret. Han är inte
rädd för något, men inte går det an, tillfogade han och såg
oavvänt på den sårade. Han är så dum ännu, och det fick han sota för.
— Är du kanske rädd du? frågade jag.
•— Å, inte värst.
XI.
Fyra soldater buro fänriken på en bår, bakom dem kom en
femte med en mager, ledbruten häst, lastad med två gröna kistor
vari förbandsartiklarua förvarades. Man väntade på doktorn.
Officerare redo fram till båren och försökte uppmuntra och trösta
den sårade.
— Jo jo, bror Alanin, nu dröjer det väl innan du kan dansa
igen, sade löjtnant Rosenkranz med ett småleende.
Han trodde antagligen att skämtet skulle liva den vackre
fänriken, men man såg på det kyligt svårmodiga uttrycket i
dennes blick att orden inte gjorde den avsedda effekten.
Även kaptenen kom fram. Han såg uppmärksamt på den
sårade, och hans alltid så likgiltiga och kalla ansikte uttryckte nu
uppriktigt deltagande.
Den sårade såg upp, över hans bleka ansikte spred sig ett
melankoliskt småleende.
— Ja, jag lydde er inte.
—• Säg hellre: det var G tids vilja, sade kaptenen.
Doktorn kom, men så vitt jag kunde döma av hans ostadiga
ben och röda ögon, befann han sig inte i ett lämpligt tillstånd för
att anlägga förband. Han tog emellertid bindor, sönd och andra
tillbehör som fältskären räckte honom, kavlade upp ärmarna och
närmade sig den sårade med ett uppmuntrande leende.
— Jaså, de tycks ha trasat sönder er också, sade han i
skämtsamt vårdslös ton. Dat se!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
