Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
LEO TOLSTOJ
tänderna och med ögonen fästade än på röken, som först nästan
osynlig steg mot den glödande himlen och sedan förtätade sig
till ett vitt moln, än på elden från bålet, som dallrade i den rena
luften likt smält glas, gjorde sig soldaterna lustiga över kosackerna
och kosackkvinnorna för att deras vanor voro så olika ryskt folks
vanor. På alla gårdar sågos soldater och hördes grova skrattsalvor,
där hördes också förbittrade, gälla kvinnoröster —• kosackkvinnor,
som försvarade sina hus och inte ville lämna vatten och matkärl.
Barn, som tryckte sig till mödrarna eller till varandra, följde med
rädd häpnad de främmande soldaternas alla rörelser och sprungo
efter dem på respektfullt avstånd. Kosackgubbar kommo ut ur
stugorna, satte sig på väggbänkarna och tittade på soldaternas
förehavanden med en min, som tycktes säga att de inte begrepo
hur detta skulle sluta, men för resten struntade i alltsammans.
Olenin, som nu redan i tre månader hade varit volontär vid
det kaukasiska regementet, hade fått sig kvarter anvisat i ett av
de bästa husen i stannitsan, hos kornetten Ilja Vasiljevitj, det vill
säga hos mor Ulitka.
—• Hur skall det här bli, Dmitrij Andrejevitj? utbrast
Van-jusja hetsigt, vänd till Olenin, som i tjerkeska och på en i Grosna
inköpt berghäst just red in på det anvisade kvarterets gård, glad
att vara framme efter fem timmar i sadeln.
— Hur så, Ivan Vasiljevitj? frågade han, klappade hästen
och såg glättigt på Vanjusja, som följt med trossen och haft
uppsikt över bagaget och nu stod där svettig, lurvig i håret och med
djupt bekymrad uppsyn.
Olenin gjorde intrycket av en ny människa. Förut slätrakad
hade han nu gryende mustascher och pipskägg. I stället för den
av nattlivet urlakade, gulbleka ansiktsfärgen hade han en frisk,
röd solbränna på kinder och panna och bakom öronen. I stället
för den prydliga svarta fracken bar han en vid, smutsig vit
tjerkeska och vapen, i stället för stärkkrage besjmetens röda krage,
som skyddade den solbrända halsen. Han var klädd på
tjerkes-siskt vis, men illa; vem som helst kunde se att ban var en ryss och
inte en dzjigit. Alltsammans var riktigt, men ändå inte riktigt. Det
oaktat andades hela hans utseende självbelåtenhet och glättighet.
— Ni tycker det är lustigt, ni, sade Vanjusja, men gå själv
och tala med de där människorna. Man kommer ingen vart med
dem. Inte så mycket som ett ord får man ur dem. Vanjusja
slängde ilsket en plåthink på tröskeln. De är inga ordentliga ryssar.
—■ Du skulle fråga förstyret i stannitsan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
