Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bohrska atomteorien; Av doc. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enligt den klassiska strålningsteorien skulle nu elektronen
utsända ljus vågor med frekvenser av formen toj + a och
ve» — ö. Om man kunde iakttaga det ljus, som utgick från
en enstaka atom. i en mot dess banplan vinkelrät riktning,
skulle man finna ett antal cirkulärt polariserade
spektrallinjer, varvid en linje med frekvensen rco + a skulle ha motsatt
polarisationsriktning mot den linje, som hade frekvensen
toj — a. Så länge atomerna ej påverkas av något riktande
kraftfält kan man ej experimentellt påvisa en sådan
polarisation, ty banplanen för de talrika atomer, som vid våra
vanliga försök ge upphov till en spektrallinje, äro naturligtvis
fördelade på alla möjliga sätt i förhållande till
observationsriktningen. Vad de olika linjernas intensitet beträffar, så är
denna i allmänhet störst för de linjer, som ha frekvenser av
formen rco + ö, ty av de elliptiska svängningar, i vilka
elektronrörelsen, sedel av en roterande iakttagare, kan upplösas, ha
de, som gå åt samma håll som elektronen i banan (och alltså
åt samma håll som perihelrotationen), i allmänhet största
amplituder.
När vi nu söka efter villkoren för de stationära tillstånden
hos vårt system, skola vi vänta, att dessa äro så beskaffade,
att de med hjälp av frekvensbetingelsen bestämda
frekvenserna för spektrallinjerna asymptotiskt antaga formen rco ± ö,
när man låter kvanttalen antaga allt större och större värden.
Det visar sig verkligen, att relationen (32), som för ett
periodiskt system förde till ett samband mellan villkoret för de
stationära tillstånden och frekvenserna i rörelsens harmoniska
komponenter, kan generaliseras så, att den omfattar system
av det slag vi nu betrakta.
I den elementära teorien för väteatomen bestämdes de för
de stationära tillstånden viktiga egenskaperna hos rörelsen av
en enda storhet, exempelvis systemets totalenergi eller
storheten I. Genom denna bestämdes omloppsfrekvensen och
banellipsens storaxel. Däremot var excentricitetens värde utan
betydelse. Dessutom voro flera andra egenskaper hos rörelsen
alldeles oväsentliga, såsom kärnans och banellipsens oriente-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
