Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radiovågorna som medel till den högre atmosfärens utforskande av fil. dr B. Rolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid de amerikanska vintermätningarna på 75 m våglängd
under 21 förmiddagar i december 1927 och januari 1928 fann man
emellertid helt andra tider och dessutom mer sällan
multipelekon (blott ett par gånger tre ekon). Det vanligaste ekot kom
från en höjd av 230 km, ibland åtföljt av dubbelreflektion; vid
några tillfällen förmärktes även ekon från 115 km. Under en
magnetiskt störd period, 15—25 augusti 1927, var vanligaste
dagsvärdet 170 km, varjämte växlande höjder omkring 100 km
påträffades. En ytterligt intressant mätserie, belysande ref
lektionshöjdernas dagliga variation under september—oktober 1928
på våglängden 67.6 m må slutligen omnämnas. Under dagen
skedde reflektionerna från ungefär 240 km:s höjd, varjämte
enkel repetition av detta eko var vanlig. Under skymningen blev
multipeleko regel, varefter lagret under natten steg till 400 km,
för att i gryningen ge en oregelbunden svit extraekon från denna
och större höjder och samtidigt ånyo från 240 km som på dagen.
Skymningens multipelekon ha »satelliter» tätt intill sig, vilka
föra tanken på den magnetiska dubbelbrytning, som radiovågorna
under påverkan av jordens magnetiska fält utsättas för, så snart
deras frekvens icke är stor i förhållande till 1 400 000, eller
de fria elektronernas omloppstal pr sek. kring jordens
magnetiska kraftlinjer i U. S. A. De komplikationer, som härigenom
uppstå, liksom också därigenom, att vi nu börja röra oss med så
små höjder, att elektronkollisioner med molekyler bli så vanliga,
att vågbrytningen väsentligt påverkas, tvinga oss att avsluta
denna revy med en engelsk ekoserie på 99.8 m den 13 januari
1929 från 10b till 14h G. M. T., då 24 knäppar utsändes med
10 minuters mellanrum. 14 av dem gåvo medelhöjden 227 km
(max. = 244, min. = 196), en gav både 220 och 99 km, samt de
övriga 9 endast 98 km (max. = 100, min. = 93).
Som preliminära mått för elektrontätheten på nu funna höjder
få vi härar med samma metod som förut:
på 240 km om dagen och 400 km om natten i regel N 1111:
-2
0.0676 = 2.4 • 105 elektroner pr cm3
på 230 km om dagen N > 1 111: 0.0 7 62 = 2.0 • 105 pr cm3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
