Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla på Kotick, på samma sätt som man kan tänka sig att
ett sällskap yrvakna gamla herrar skulle se ned på en liten
gosse.
Kotick tyckte inte om att just nu höra något mer om att
flå; han hade sett tillräckligt av det; därför ropade han:
»Finns det någon plats, som sälar kunna uppsöka, dit
aldrig människor komma?»
»Gå och sök!» sade Sjötrollet och slöt ögonen. »Gå din väg!
Vi ha bråttom här.»
Kotick gjorde sitt delfinskutt i luften och skrek så högt
han kunde: »Musselslukare! Musselslukare!» Han visste,
att Sjötrollet aldrig hade fångat en fisk i sitt liv utan alltid
bökade efter musslor och sjögräs, ehuru han gjorde anspråk
på att vara en mycket fruktansvärd person. Naturligtvis
stämde chickies och gooverooskies och epatkas — stortrutar
och havsmåsar och lunnefåglar, som alltid speja efter
tillfälle att få vara ovettiga — in i ropet och — så berättade
Limmershin för mig — under fem minuters tid skulle man inte
ha hört, om en kanon hade avlossats på Valrossön. Hela
befolkningen skrek och tjöt: »Musselslukare! Stareek (gamle
gubbe)!», under det att Sjötrollet rullade sig från ena sidan
till den andra, grymtande och frustande.
»Nå vill du säga det?» skrek Kotick med sina lungors
hela kraft.
»Gå och fråga Sjö-Kon», sade Sjötrollet. »Om hon lever
ännu, kan hon ge dig upplysning.»
»Hur skall jag känna igen Sjö-Kon, när jag möter henne?»
sade Kotick, i det han girade av.
»Hon är den enda varelse i hela världen, som är fulare
än Sjötrollet», skrek en stortrut, som slog kullerbyttor
mittför näsan på Kotick. »Fulare och ännu mera ohyfsad!
Stareek!»
Kotick simmade tillbaka till Novastoshnah, lämnande
åt måsarna att skrika. Där fann han, att inte en enda
sympatiserade med honom i hans lilla försök att upptäcka en
lugn plats åt sälarna. Man förklarade för honom, att
människor alltid hade drivit holluschickie — det hörde till
dagordningen — och att om han inte tyckte om att se så stygga
saker, borde han aldrig ha gått till slakteriet. Men ingen av
de andra sälarna hade sett, huru slakten gick till, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
