Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den vita sälen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hel skäppa sjögräs mellan flikarna. De stoppade så in hela
bingan i munnen och mumsade högtidligt.
»Ett snuskigt sätt att äta!» sade Kotick. De bugade sig
på nytt, och Kotick började förlora tålamodet. »Det där
är nog mycket bra», sade han, »men om ni nu händelsevis
fått en extraled i er framtass, så behöva ni väl inte skryta
med det så där. Jag ser nog, att ni bocka er artigt, men jag
skulle föredraga att få veta era namn.»
Läppflikarna rörde sig och delades, och de glasaktiga,
gröna ögonen stirrade, men ej ett ord gick över deras läppar.
»Gott»! sade Kotick. »Det må jag säga, att ni är då det
enda folk jag stött på, som är fulare än Sjötrollet — och med
ännu drumligare sätt.»
I samma ögonblick slog det honom som en blixt, vad
Stortruten hade skrikit till honom, när han som en liten ettåring
gästade Valrossön, och han tumlade baklänges i vattnet, ty
nu förstod han, att han äntligen funnit Sjö-Kon! Sjökorna
fortforo att slafsa och beta och mumsa sjögräs, och Kotick
gjorde dem frågor på alla möjliga språk, som han snappat upp
på sina resor; ty Sjöfolket talar nästan lika många språk som
mänskliga varelser. Men sjökorna svarade ej av det enkla
skälet, att sjökon inte kan tala. Hon har endast sex ben i
nacken i stället för de sju hon borde ha, och man påstår i
havet, att detta hindrar henne att tala till och med med sina
kamrater; men hon har som sagt den där extraleden i
frambenen, och genom att vifta upp och ned och åt sidorna med
den har hon skaffat sig ett slags klumpigt telegrafspråk.
Vid daggryningen stod Koticks man på ända och hans
lynne hade gått dit döda krabbor gå. Så började sjökorna
arbeta sig i väg norrut i sakta mak, då och då görande halt
för att under bugningar hålla dumma rådslag; och Kotick
följde dem, i det han tänkte för sig själv: »Folk som äro
sådana idioter som de där skulle ha blivit dödade och utrotade
för länge sedan, om de inte hade funnit någon lugn ö, och
vad som i så fall är bra för en sjöko, passar också bra för en
säl. I alla händelser önskar jag, att de ville raska på en
smula.»
Det var ett långtrådigt göra för Kotick. Sjökornas hjord
tillryggalade aldrig mer än fyrtio eller femtio mil om dagen
och stannade för att beta under natten och höll sig hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
