Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Rikki-Tikki-Tavi»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
står öde, äro vi trädgårdens konung och drottning; och
kom ihåg, att så snart våra ägg utkläckas i melonsängen —
och det kanske sker i morgon — så behöva våra barn
utrymme och stillhet.»
»Det kom jag inte att tänka på», sade Nag. »Jag går,
men det tjänar ingenting till att jaga Rikki-tikki efteråt.
Jag dödar mannen och hans hustru och barnet, om jag kan,
och smyger mig sedan lugnt min väg. Är bara villan öde,
så försvinner även Rikki-tikki.»
Rikki-tikki skälvde i hela kroppen av raseri och hat, och
nu dök Nags huvud upp genom avloppsröret och hans fem fot
långa, kalla kropp följde efter. Hur vred Rikki-tikki än
var, greps han av fruktan, då han såg den stora
glasögonsormens längd. Nag ringlade sig, reste på huvudet och
spejade ut i badrummet i mörkret, och Rikki-tikki kunde se
hans ögon glittra.
»Om jag nu dödar honom, får Nagaina veta det, och om
jag kämpar med honom på öppna golvet, har han alla
fördelarna på sin sida. Vad ska’ jag göra?» tänkte
Rikki-tikki-tavi.
Nag vaggade fram och tillbaka, och därpå hörde
Rikki-tikki honom dricka ur den största vattenkrukan, som
begagnades till att fylla badkaret. »Det smakade skönt», sade
ormen. »När Karait dödades, hade den store mannen en
käpp. Han har kanske kvar den käppen, men när han
kommer för att ta sitt morgonbad, har han nog ingen käpp.
Jag väntar här tills han kommer. Nagaina — hör du mig?
— jag stannar här i svalkan, tills dagen bryter in.»
Det kom intet svar utifrån, så att Rikki-tikki förstod, att
Nagaina hade gått sin väg. Nag ringlade ihop sig ring vid
ring, kring utbuktningen på den stora vattenkrukans
botten, och Rikki-tikki stod dödstyst. Efter en timmes
förlopp började han röra sig, muskel efter muskel, mot krukan.
Nag sov, och Rikki-tikki granskade hans tjocka rygg,
undrande var det bästa stället fanns för ett duktigt grepp. »Om
jag inte krossar ryggbastet på honom vid första hoppet»,
tänkte Rikki, »så kan han fortfarande slåss, och om han
slåss — stackars lilla Rikki!» Han betraktade den tjocka
nacken nedanför huvan, men det var för tjockt för honom;
och ett bett nära stjärten skulle endast göra Nag ursinnig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
