Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Toomai vid elefanterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med huvudet litet upplyft och öronen utbredda som
solfjädrar.
»Se väl till honom, om han blir orolig i natt», sade
Stor-Toomai till Lill-Toomai och gick in i hyddan och lade sig
att sova. Lill-Toomai höll också på att somna in, då han
hörde gräsrepet springa av med en liten smäll och såg Kala
Nag rulla ut från sina pålar lika sakta och tyst som ett moln
rullar ut från en dalmynning. Lill-Toomai traskade barfota
efter nedför vägen i månskenet, i det han ropade halvhögt;
»Kala Nag! Kala Nag! Tag mig med, o Kala Nag!»
Elefanten vände sig om utan ett ljud, tog tre väldiga steg
tillbaka till gossen i månskenet, stack ned snabeln, svängde
honom upp på nacken och hade glidit in i skogen, nästan
innan Lill-Toomai hade hunnit lägga sina ben i ordning.
Det blev ett utbrott av ursinnigt trumpetande från
elefantleden, därpå sänkte sig tystnaden över allting, och Kala
Nag satte sig i rörelse. Emellanåt svepte en hög gräsrugge
utefter hans sidor, liksom en våg sveper längs ett fartygs
sidor, och emellanåt skrapade ett knippe vildpepparrankor
utefter hans rygg eller gnisslade ett bamburör, då han
vidrörde det med bogen; men dessemellan rörde han sig ljudlöst
framåt, trängande fram genom den täta Garoskogen, som hade
den varit rök. Han gick uppför kullarna, men fastän
Lill-Toomai tittade på stjärnorna genom rämnorna i lövvalvet,
kunde han inte säga i vilken riktning.
Så kom Kala Nag upp på krönet av sluttningen och
stannade en minut, och Lill-Toomai kunde se trädtopparna
milsvitt ligga spräckliga och suddiga i månljuset och det
blåvita töcknet över floden nere i dalen. Toomai lutade
sig fram och spejade, och han märkte, att skogen var
vaken under honom — vaken och full av liv. En stor, brun,
fruktätande flädermus flaxade tätt förbi hans öra; ett
piggsvins taggar rasslade i snåren, och i mörkret mellan
trädstammarna hörde han ett grävsvin gräva ivrigt i den fuktiga
varma jorden och vädra medan det grävde. Så slöto sig
åter trädens grenar över gossens huvud, och Kala Nag
började gå ned i dalen — inte långsamt nu längre, utan som
när en skenande kanon rusar nedför en brant sluttning — i
susande fart. De väldiga benen rörde sig lika snabbt som
pistonger, åtta fot i steget, och den skrynkliga huden i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
