Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för detta ändamål svenska sändebud afgått till Köln, der
en fredskongress var samlad. Deras försök att förena
och jämka mellan de stridande makterna hade i början
krönts med framgång. England hade efter hand nedsatt
sina stora anspråk på ersättning af Holland, och kongressen
hade sökt förmå de krigförande att inställa sina rustningar
samt föreslagit en allmän vapenhvila. Men dermed slutade
också helt snöpligt dess värf. De krigiska förhållandena
togo åter öfverhanden. Några månader efter Feuquières’
ankomst till Stockholm inryckte Ludvig XIV ånyo med en
talrik här öfver holländska gränsen, medan de förenade
franska och engelska flottorna lade sig utanför kusten. Nu
bröto Spanien och kejsaren öppet med Frankrike och slöto
förbund med prinsen af Oranien. Trettiotusen man
kejserliga trupper tågade mot Rhen. Strax derefter tycktes äfven
Brandenburg sinnadt att sluta sig till Frankrikes fiender,
medan England drog sig ur striden. Frankrike stod allena
mot alla dessa fiender. Det hade börjat ett anfallskrig mot
en svagare granne och måste nu i stället utkämpa ett
försvarskrig på sina egna gränser. Att vinna Sveriges hjelp blef
af allra största vigt. Feuquières fördubblade sina ansträngningar.
Ifrigare än någonsin yrkade han på, att Sverige
skulle uppfylla sina löften och uppställa en här på 16,000
man i Tyskland. I annat fall, hotade han, skulle underhållet
helt och hållet indragas. Men hvarken hotelser, löften eller
till och med mutor tycktes i ringaste mån gynna hans
sträfvan. Man vägrade till och med att läsa hans inlagor. »Jag
förgås af den obeslutsamhet», skrifver han till franske
utrikesministern, »som ni väl känner. Man erkänner sin skuld,
man nekar icke heller att betala den. Tvärt om. Man
lofvar: »efter hvad som säges afgå orderna om inskeppningen
eller äro redan afgångna», men med allt detta sker
ingenting». — »Den gode mannen är att beklaga», skref danske
ministern samtidigt till sitt hof, »han nödgas gifva ut
pengar och får ingenting derför, icke en gång lof att tala;
men han är också af en from natur».
Ändtligen lyckades Feuquières på hemliga vägar vinna
den mäktige rikskansleren för sina planer, och i mars 1674
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
