- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
1012

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog - 12

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rättare sagdt söka att uppfostra den handlingskraftiga och
förhoppningsfulla ungdomen. Jag hade en utomordentligt
god hjälp i furst Sergei, som är en utmärkt rättänkande och
begåfvad man.»

Natalia hyste icke det ringaste tvifvel om, att Peters
alla planer voro storartade, snarare då hade hon svårt att
få klart för sig, att en så storslagen ande som Peter
verkligen var hennes man. »Kan verkligen en så viktig och för
det allmänna bästa så nödvändig man vara helt och hållet
min framför mänsklighetens egendom? Huru kan det vara
möjligt?»

»Jag älskar dig alldeles förfärligt», sade hon plötsligt,
»förfärligt! förfärligt!»

»Du säger, att du saknat mig och längtat efter mig
under den tid jag varit frånvarande, och jag tror det nog,
men du kan icke föreställa dig, Natalia, huru besynnerligt
det käns för mig när jag icke längre har dig i min
närhet.»

»Ja men...» började Natalia, men Peter, som
ögonblickligt förstod hvad hon ämnade säga, afbröt henne:

»Nej, inte det. Jag skall aldrig upphöra att älska dig,
och ingen människa kan högre älska en annan, än jag älskar
dig, men det är någonting så besynnerligt... ja, sir du,
sir du...»

Han talade icke till slut, deras blickar möttes och sade
hvarandra allt det öfriga.

»Sådana dumheter», utbrast Natalia efter en stund,
»att tala om smekmånad och om den högsta lyckan under
den första tiden af äktenskapet! Tvärtom är det just nu
ljufvast och härligast för mig och dig, bara du icke reser
bort ifrån mig. Och ändå, Peter, tänk huru mycket vi hafva
disputerat och tvistat med hvarandra! Och alltid är det
jag, som har gifvit anledning till det. Jag är ju så lätt
upprörd och så full af motsägelseanda...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/1016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free