Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kejsarens syn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
KRISTUSLEGENDER
om, att man där reste altaret, tände kolen, strödde ut
rökelsen och att kejsaren tog den ena duvan ur buren för att
offra henne. Men hans händer voro så domnade, att han inte
kunde hålla fågeln. Med ett enda slag av vingen gjorde sig
duvan fri och försvann uppe i nattmörkret.
Då detta skedde, blickade hovmännen misstänksamt bort
till den gamla sibyllan. De trodde, att det var hon, som
vållade olyckan.
Kunde de veta, att sibyllan alltjämt tyckte sig stå vid
herdarnas koleld och att hon nu lyssnade efter en svag
klang, som kom dallrande genom den dödstysta natten? Hon
hörde den länge, innan hon märkte, att den inte kom från
jorden, utan från skyn. Slutligen upplyfte hon huvudet, och
då såg hon ljusa, skimrande gestalter glida fram uppe i
mörkret. Det var små flockar av änglar, som, ljuvligt
sjungande och liksom sökande, flögo fram och åter över den
vida slätten.
Just medan sibyllan lyssnade till änglasången, beredde sig
kejsaren till ett nytt offer. Han tvådde sina händer, renade
altaret och lät giva sig den andra duvan. Men ehuru han nu
ansträngde sig till det yttersta för att hålla fast den, gled
duvans hala kropp ur hans hand, och fågeln svingade sig
upp i den ogenomskådliga natten.
Kejsaren blev förfärad. Han störtade ner på knä för det
tomma altaret och bad till sin genius. Han anropade honom
om kraft att avvända de olyckor, som denna natt tycktes
båda.
Inte heller något av detta hade sibyllan hört. Hon
lyssnade med hela sin själ till änglasången, som blev allt
starkare. Till sist blev den så kraftig, att den väckte
herdarna. De reste sig på armbågen och sågo lysande skaror av
silvervita änglar röra sig uppe i mörkret i långa; vajande
led liksom flyttfåglar. Somliga hade lutor och violiner i
händerna, andra hade cittror och harpor, och deras sång
klingade så munter som barnskratt och så sorglös som
lärk-kvitter. Då herdarna hörde detta, stego de upp för att gå till
bergsstaden, där de voro hemma, och berätta om undret.
De sökte sig fram på en smal, slingrande stig, och den
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
