Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betlehems barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRISTUSLEGENDER
behöver? Jag har ingen lust efter hans barmhärtighet. Jag
önskar, att han och alla de, som liknar honom, vore borta
ur världen."
Den lille kom mycket sakta gående. Han höll sina fingrar
hårt sammantryckta, för att intet skulle spillas bort eller
rinna över. Medan han närmade sig krigsknekten, höll han
sina ögon ängsligt fästa på den lilla smula vatten, som han
förde med sig, och såg alltså inte, att denne stod med hårt
rynkad panna och avvisande blickar. Äntligen stannade han
tätt framför legionären och bjöd honom vattnet.
Under det att han hade gått, hade hans tunga, ljusa lockar
fallit allt längre ner över hans panna och ögon. Han skakade
på huvudet flera gånger för att få undan håret, så att han
skulle bli i stånd att se upp. När detta äntligen lyckades
honom och han varseblev det hårda uttrycket i krigsknektens
ansikte, blev han dock inte skrämd, utan stod kvar och
inbjöd honom med ett förtjusande leende att dricka av vattnet,
som han förde med sig. Men krigsknekten kände ingen lust
att ta emot en välgärning av detta barn, som han
betraktade som sin fiende. Han såg inte ner i dess vackra ansikte,
utan stod stel och orörlig och gjorde inte min av att förstå
vad barnet ville göra för honom.
Men pilten kunde inte heller fatta, att den andre ville visa
av honom. Han log alltjämt lika förtroendefullt, reste sig
på tåspetsarna och sträckte händerna så mycket i höjden
som möjligt, för att den storväxte soldaten lättare skulle
komma åt vattnet.
Legionären åter kände sig så förolämpad över att ett barn
ville hjälpa honom, att han grep om spjutet för att jaga den
lille på flykten.
Men nu hände sig, att just i samma ögonblick hetta och
solsken med en sådan häftighet strömmade ner över
krigsknekten, att han såg röda flammor låga framför ögonen,
och han kände hjärnan smälta inne i huvudet. Han fruktade,
att solen skulle mörda honom, om han inte genast kunde
finna någon lindring.
Och utom sig av skräck över den fara, vari han svävade,
kastade han ner spjutet på marken, fattade med båda hän-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
