Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Betlehems barn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BETLEHEMS BARN
I detsamma höjde mannen yxan, men kvinnan lade handen
på hans arm.
— Inlåt dig inte i strid! bad hon. Jag vill försöka något
annat. Jag ska låta honom se det, som jag bär, och jag är
viss om att han inte kan göra det något ont.
Och med ett stolt och förtroendefullt leende vände hon sig
mot soldaten och kastade undan en flik av sin klädnad.
I detsamma for soldaten tillbaka och stängde ögonen,
liksom bländad av en stark glans. Det, som kvinnan höll dolt
under sin klädnad, strålade mot honom så bländande vitt,
att han först inte visste vad han såg.
— Jag trodde, att du höll ett barn på armen, sade han.
— Du ser vad jag bär, genmälde kvinnan.
Då äntligen såg soldaten, att detta, som bländade och
lyste, endast var en knippa vita liljor av samma slag, som
växte ute på fältet. Men deras glans var mycket rikare och
mer strålande. Han kunde knappt uthärda att betrakta dem.
Han stack in sin hand bland blommorna. Han kunde inte
komma ifrån tanken, att det måste vara ett barn, som
kvinnan bar, men han kände blott de svala blombladen.
Han kände sig bittert bedragen, och han skulle i
vredesmod gärna ha fängslat både mannen och kvinnan, men han
förstod, att han inte kunde ge något skäl för ett sådant
handlingssätt.
När kvinnan såg hans förvirring, sade hon:
— Vill du nu låta oss gå?
Krigsknekten tog tyst undan spjutet, som han höll framför
portöppningen, och trädde åt sidan.
Men kvinnan drog åter sin klädnad fram över blommorna
och betraktade på samma gång det, som hon bar på sin arm,
med ett hult leende.
— Jag visste, att du inte skulle kunna göra det något ont,
om du endast fick se det, sade hon till krigsknekten.
Härpå skyndade de bort, men krigsknekten stod och såg
efter dem, så länge de voro inom synhåll.
Och under det att han löljde dem med blickarna, tyckte
han sig åter viss om att hon inte bar på sin arm en knippa
liljor, utan ett verkligt, levande barn.
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
