Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vår Herre och Sankte Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
v ÄR HERRE OCH SANKTE PER
— Du ska få se, att han inte finner henne, sade han till
Vår Herre.
Vår Herre såg på honom med samma bedrövade blick
som nyss. Han visste nog, att Sankte Per inte behövde vara
orolig över ängeln.
Men för Sankte Per såg det alltjämt ut, som om ängeln
inte kunde finna hans mor ibland den stora mängden av
osaliga. Han bredde ut vingarna och svävade fram och
tillbaka över avgrunden, medan han sökte henne.
På en gång fick en av de osaliga stackarna nere i
avgrunden syn på ängeln. Och han sprang upp och sträckte
armarna mot honom och ropade:
— Ta mig med, ta mig med!
Då kom det på en gång liv i hela skaran. Alla de
miljoners miljoner, som försmäktade nere i helvetet, stormade
upp i samma ögonblick och höjde sina armar och ropade
efter ängeln, att han skulle föra dem med sig till det saliga
paradiset.
Deras skrik hördes ända upp till Vår Herre och Sankte
Per, och deras hjärtan darrade av sorg, när de hörde det.
Ängeln höll sig svävande högt över de fördömda, men
alltsom han for fram och tillbaka för att upptäcka den han
sökte, stormade alla efter, så att det såg ut, som om de hade
sopats fram av en virvelvind.
Äntligen hade ängeln fått syn på den, som han skulle
hämta. Han lade ihop vingarna över ryggen och sköt ner som
en blixt. Och Sankte Per ropade till i glad förvåning, när han
såg honom slå armen om hans mor och lyfta upp henne.
— Säll vare du, som för min mor till mig! sade han.
Vår Herre lade sakta sin hand på Sankte Pers skuldra,
som ville han varna honom att inte för tidigt överlämna sig
åt glädjen.
Men Sankte Per var färdig att gråta av fröjd över att
hans mor var räddad. Han kunde inte förstå, att något
vidare skulle förmå skilja dem. Och hans glädje förökades,
när han såg, att hur snabb ängeln än hade varit, då han hade
lyft upp henne, hade dock några av de fördömda lyckats
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
