Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljuslågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LJUSLÅGAN
varit i Venedig på handelsresa, och där hade han köpt sig
kläder av silke och sammet. När han kom hem, gick han och
prålade med dessa, men i Florens var det inte brukligt att gå
dyrbart klädd, så att det var många, som gjorde narr av
honom.
En natt voro Taddeo och Raniero ute på vinkrogarna.
Taddeo var då klädd i en grön kappa med foder av sobel
och en violett tröja. Raniero lockade honom nu att dricka
så mycket vin, att han somnade, och tog sedan av honom
hans kappa och hängde upp den på en fågelskrämma, som
var uppsatt i en kålgård.
När Franceska fick höra detta, blev hon åter vred på
Raniero. Och med detsamma såg hon framför sig det stora
stycket gyllentyg, som var hennes kärlek, och hon tyckte
sig se hur det minskades, medan Raniero skar bort stycke
efter stycke.
Efter detta blev det åter gott mellan dem en tid, men
Franceska var inte mer så lycklig som förr, därför att hon
alltid väntade, att Raniero skulle begå någon handling, som
kunde skada hennes kärlek.
Detta lät inte heller länge vänta på sig, ty Raniero kunde
aldrig hålla sig stilla. Han önskade, att människor alltid
skulle tala om honom och berömma hans mod och
oför-vägenhet.
På den domkyrkan, som då för tiden fanns i Florens och
som var mycket mindre än den nuvarande, hängde högst
uppe på ena tornet en stor, tung sköld, och den hade blivit
uppsatt där av en bland Franceskas förfäder. Det lär ha
varit den tyngsta sköld, som någon man i Florens hade
förmått föra, och alla inom Ubertis släkt voro stolta över att
det var en av dem, som hade förmått klättra upp i tornet
och hänga den där.
Men nu gick Raniero en dag upp till skölden, hängde den
på ryggen och kom ner med den.
Då Franceska fick höra detta, talade hon för första gången
med Raniero om det, som plågade henne, och bad honom,
att han inte skulle på detta sätt söka att förödmjuka den ätt,
som hon tillhörde. Raniero, som hade väntat sig, att hon
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
