Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin början. Det svenska förmynderskapet slätas nu bort
bit för bit. Sedan dess yttre tecken alldeles försvunnit
genom besluten i etikettsfrågorna 1844, och sedan
ståthållaren ej längre tages från Sverige, återstår nu däraf endast
Sveriges rätt öfver utrikesministeriet. Och detta betyder
redan mindre i sak än i form; ty dels har Norge sedan
1835 en ledamot i konseljen, och dels får själfva
konseljformen allt mera lämna plats för behandlingen i statsråd,
där Norge genom RA. § 5 har full delaktighet;
resolutionerna 1836 och 1842 hafva ju öfverfört hela
konsulatväsendet och alla (gemensamma) handelstraktater från konseljen
till statsråd; och när högpolitiska affärer komma före,
såsom 1848—51 och 1863—64, så anlitas statsrådsformen
utan vidare. I utrikeskabinettet anställas fortfarande norske
tjänstemän, och detta blir regelbundet efter kabinettets
ombildning 1858, ehuru 1860 års konstitutionsutskott och
statsrevisorer åberopade RF:s’ tydliga föreskrift i § 28 däremot.
I konvojkommissariatet sitter alltid en norrman, till
ämbetets upphörande 1867. Äfven på de diplomatiska posterna
synas nu ofta norrmän; och i konsulatväsendet vinner Norge
1858 sin fullkomliga jämlikhet, liksom främmande konsuler
i dess städer numera alltid mottagas i dess eget statsråd.
Medan således den principiella likställigheten arbetar
sig fram i allt som rörer folkens intressen och rättigheter
inom unionen, så gör sig den naturliga olikheten gällande
så snart frågan är om uppoffringar och skyldigheter till
unionen. Vid fördelningen af gemensamma utgifter i
allmänhet har man så småningom, utan formligt aftal, börjat
lägga folkmängden till norm, så att Sveriges bidrag blifver
12 delar af det hela (70,6 procent) och Norges 5 delar (29,4
procent). Efter denna grund skulle alltså rikena utgöra så
väl gemensamma utgifter af tillfälligt slag (såsom
kostnaderna för deras deltagande i världsutställningen i Paris
1867) som de ordinarie till konungahuset och
diplomatien; i sistnämnda hänseende dröjde det dock ända till
1857, innan Norge gaf sin fulla lott. I fråga om utgifterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
