Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bergsmansby. Av Sigurd Erixon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°
Sigurd Erixon
täcken, »men då hade Halvarsbenningskarlarna satt upp en stång på
sned i portlidret, och den där stången gingo slädarna på och vickade
ikull, så sörbärkeskarlarna kullrade ur och hästarna togo till kuten.
Men på dagen, när de skulle tillbaka och körde om i Halvarsbenning,
då hade de där rostat i ordning och gjort järntenar röda. Och
sörbärkeskarlarna voro klädda i bara, oklädda skinnpälsar. Då slogo de
dem med de där röda järntenarna härs och tvärs över skinnpälsarna
och märkte dem riktigt.» I Norberg begagnade man raka, lådformiga
malmslädar, i Sörbärke voro de försedda med en upphöjning baktill
och kallades palmsöndagar. Det var otänkbart för en norbergskarl
att begagna en palmsöndag, men dalkarlarna igenkändes på dem, vart
de kommo. Det gick faktiskt en kulturgräns mitt igenom Bråfors’
hyttelag, och denna visade sig på olika sätt. I Sörbärke hade man
finare seldon med mässingsspikar på sina hästar och på huvudlagen
hade man saffian och blanka knappar. Samma skillnad fanns ock på
förskinnen.
När malmen var framme, stjälptes den av i högar på malmbacken
invid kolhusen, och här fick den ligga, tills den kunde börja rostas.
Innan föret var slut, måste man emellertid köra hem lim eller
limsten, det är kalksten, som tillsattes vid tackjärnsblåsningen för att
underlätta malmens smältning. Limen hämtades mest i byn Hedkärra
i Västanfors socken, dit vägen var sex, sju kilometer. Ofta gick det
bra på isföret över Vevungen och Saxen, men det hände, att man fick
ta till kärra på fasta landet. Limen blev liksom malmen upplagd i
högar. Med dess hemtransport och sedan man även fått fram nödig
ved, voro framkörslorna slut och hyttarbetet kunde börja på allvar.
Detta skedde genom att rosta malmen, vartill man ända till 1866
nyttjade rostgropar, plansch II. Varje bergsman hade sin egen och
arbetade för sig. Dessa gropar voro något nedsänkta i marken och
kringgärdade med murar, så att de liknade källare utan tak. Gropen
fylldes med ved, och därpå lades malmen, mer eller mindre
sönderslagen, i vissa varv och mellan dessa ved och sork. Överst lades kolstybb
som på en kolmila. Bränningen tog flera dygn. Detta arbete
ombesörjdes vanligen vid påsktiden, då man gick och väntade på vårfloden, som
skulle draga hytthjulen. År 18 66 ersatte man rostgroparna med en
stybbesrostugn, byggd av slagg. Där rostades malmen gemensamt för
hela laget med hjälp av sork och kolstybb. Denna ugn, som är synlig
å bild 24 till vänster, ersattes 1874 av en gaseldad rostugn, bild 25,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
