Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folklig tideräkning. Av Martin Pn. Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 Martin P:n Nilsson
stenhögar, om sådana saknades, och åstadkommo på detta sätt en
naturlig klocka för gården, där solen tjänstgjorde som visare och de
nämnda märkena som timsiffror.
Den gamla indelningen av dagens tider sammanfaller emellertid
icke med vår timindelning; givetvis är den grövre och mera ungefärlig.
Spår av den finnas ännu kvar på landsbygden, särskilt därför att
måltiderna bestämdes av den. Dagen indelades i fyra väkter på tre
timmar, vilka ibland halverades, från kl. V2 5 på morgonen till samma
tid på e. m. Den första halvväkten är ’oppsti’dags’; i början av den
andra väkten V28—V2H f- m., förmiddagen, intogs dagvarden;
ordet lever kvar i åtskilliga dialektformer. I början av tredje väkten,
middagen, 1/2 11—V2 2, intogs lilla middag, ’lissmiddag’. Fjärde
väkten, 1/2 2—1/2 5, hette ’undorn’, vilket ord ofta betyder ett
mellanmål, eller ’non’, ett lån från latinet, nona hora, nionde timmen, den
femte av dagens andaktsstunder under katolicismen. Timberäkningen
varierar något i olika trakter av landet.
Natten indelades i fyra nattväkter, börjande med aftonen och
slutande med ottan; i Skåne kallas ett mellanmål vid femtiden ’meaften’
(midafton). På natten hade man varken stort behov eller mycken
möjlighet att bestämma tiden; vad första hanegället och de följande
betydde, är bekant ur bibeln. Visserligen kunde man ge akt på
stjärnorna, men det har sina svårigheter att bestämma tiden efter dessa,
därför att deras ställning i förhållande till solen ständigt ändras. Dock
förstod man i äldre tider även denna konst, och ännu på 1820-talet
berättas det från norra Småland, att det fanns många gamla, som
kände stjärnornas gång så noga, att de därav kunde beräkna tiden på
natten. En viss stjärnkunskap fanns i heden tid, därpå tyder ett ännu
bevarat namn för Orion, Fröjas röck eller Friggarocken. Denna svåra
konst var den första som dog ut.
Solvisaren, både den ovan beskrivna naturliga, som förekom i
folkligt bruk, och den vanliga, som man ibland ser uppställd i en
trädgård som prydnad, har felet att icke vara flyttbar; den måste en gång
för alla uppsättas så, att den vetter åt det riktiga hållet, bild 9. Det
finns emellertid portativa solvisare, bild 10. En sort består av en
trekantig brädlapp med timskalan i två parallella rader vid nedre kanten
och ett från motsatta spetsen nedhängande lod, bild 11. I en av de
båda kanterna finns en fördjupning med ett vågrätt stift. Då uret,
vänt mot solen, vrides så, att skuggan faller parallellt under stiftet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
