Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
ville gälla för att stå — i ett speciellt beskydd af
Olaf den helige och liksom vara en andlig son till
denne. Namnet Magnus tyckes Sverre, enligt sagan,
hafva tillagt sig, redan då han först uppträdde som
tronkräfvare. Det är nog sannolikt, att han, som
Muncu säger, har ansett namnet Sverre hafva en allt-
för simpel och främmande klang i Norge. Själf
gjorde han likväl detta namn så berömdt, att hans
samtida och efterkommande hafva ansett detta hed-
rande nog och endast nämnt honom vid detta.
Kuflungarna.
Då första uppror, Sverre efter Magnus Erlings-
sons död fick att bekämpa, kan betraktas som
en fortsättning af de anfall, Magnus” parti, de s. k.
häcklungarna, företagit mot honom. Upproret sattes
nämligen i gång af åtskilliga stormän, som stått på
Magnus” sida och efter hans fall flytt, dels till Dan-
mark, dels till Markerna (västra Dalsland). Redan året
efter Norefjordsslaget hade dessa blifvit färdiga till ett
förnyadt angrepp. Till tronpretendent och nominell
anförare hade de utsett en ung munk vid klostret på
Hufvudön (alldeles invid det nuvarande Kristiania);
han hette Jon och uppgafs vara son till konung Inge
Haraldsson, hvars minne ännu var älskadt bland fol-
ket. När Jon af sitt parti hyllades som konung, bort-
lade han sin munkkåpa, eller kufvel, som den kal-
lades i Norge. Men birkebenarna benämnde honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
