Tutto si fa
Baltisk adelsfamiljs valspråk
Doktor Jacob Levin kom körande med sin bil genom Stockholms gator. Det var en tidig vårmorgon med grå dimmor mellan husen. På himlen ovanför taken lyste en rund och blek sol bakom skyar av moln. Det skulle kanske bli en vacker dag. Det var en torsdag fram emot mitten av maj 1911.
Jacob Levin flyttade långsamt sina smala långa fingrar utefter ratten. En sötaktig lukt av kloroform omgav dem. Nyss hade de hållit narkosmasken över en stönande födande kvinnas förvridet öppna mun. Klockan hade ännu icke slagit sju, när han kallats till ett av de sist uppförda husen i Lärkstaden. Nu hade han ett par timmar suttit lutad över en säng, där ett nytt liv blev till bland skrik, blod och vatten. En upprörd far hade rusat omkring i skjortärmarna doftande av konjak, som han oupphörligt måste hälla i sig för att inte svimma. Men när Jacob lämnat det unga paret, hade lyckan strålat om dem, medan ett litet blårött ansikte vilat på kudden i den nya lilla sängen, prydd med vita omhängen och en väldig ljusblå sidenrosett. Redan var allt glömt: dödsångesten, skriken, olycksskräcken. Säkert skulle hon bli en av hans goda kunder, den där bleka unga frun, vilkens liv han under några spännande sekunder haft mellan sina händer.
Jacob Levin saktade bilen med en lätt tryckning mot pedalen och tände en cigarrett. Där han satt barhuvad med sitt bleka ansikte litet framåtböjt, medan röken ringlade sig kring hans huvud, såg han trolskt underfundig ut, lik en varelse som ständigt står i kontakt med hemliga och underjordiska makter. Hans stora bruna ögon glittrade, blinkande under långa täta ögonhår, över pannan slöt sig det svarta håret i en jämn blank lugg, som en tätt åtsittande mössa, näsan sköt fram krökt och spotsk mellan de spartanskt magra kinderna, och munnen såg ut son om den blödde, så röd var den.
Med smala händer manövrerade han sin bil lika lätt som han styrde en kvinnas lemmar, då hon förlöstes från sitt barn. Han var uppfylld av en stark tro på sig själv och sin framtid. Där han långsamt körde fram, njutningsfullt inandandes röken från cigarretten, kretsade hans tankar med samma jämna dunk som bilens motor omkring hans senaste fall, som lyckats otroligt bra, tack vare hans egen skicklighet.
Hans rykte som kvinnoläkare var i ständigt stigande. Han fick patienter från alla håll, och han kunde nätt och jämnt hinna med att sköta dem. Hans dröm var ett eget sjukhem, ett förstklassigt förlossningshem med storartad modern inredning. Han skulle bo där själv och slippa att som nu fara omkring till olika sjukhus.
Där skulle han vara Guden, som man kunde kalla på vilken tid på dygnet som helst, om det var nödvändigt, och han skulle stiga ned från sin boning och skänka de arma kvinnorna sin hjälp. Redan hade han lyckats intressera några mycket rika personer för företaget, och naturligtvis skulle det lyckas. Det behövdes bara pengar, en myckenhet av slantar...
Han visste nog att han var uppmärksammad. En ny generation läkare höll på att framträda. En helt ny typ läkare-grosshandlare: snabba, klarögda och affärsmässiga. Han gillade dem och var stolt över att tillhöra det skrået. Det forna ältandet om barmhärtighetsgärningar och offer, där penningbegäret i alla fall försåtligt lurade, passade icke längre ihop med tiden. Människorna behövde bot och vård. Javäl! Så fingo de också betala därför. Aldrig satt penningpungen så löst som vid sjukdomsfall eller vid lyckliga tilldragelser i familjen. Inte fick man ockra därpå precis, men vad läkarens studier kostat måste tagas in igen. Sådant borde man se på med nyktra blickar. Hade inte de där gamla barmhärtighetsdoktorerna ändå samlat sig förmögenheter, utom ett och annat original, som ännu lunkade omkring i sliten rock och med tomma fickor? Tiden var tydligt bestämd att bli industriens och motorernas tid, rastlös, girig, hänsynslös.
Jacob Levin icke bara följde med, utan låg före i takten. Han hade evigt bråttom. Han kunde suga på sin cigarrett, hållande den mellan fingertoppar gula av nikotin, ty han var en passionerad rökare, i nästa sekund kastade han cigarretten, gav sig tid till en hastig tvagning och stack in långfingret i en kvinnas slida, för att minuten därpå skrynkla ett par sedlar mellan händerna. Nästa patient!
Själv lät han Sally, sin stora präktiga kossa till hustru, vartannat år föda ett barn till världen, därigenom givande alla sina kvinnliga patienter ett gott föredöme. Om somrarna hade han tillsammans med sin gamle klasskamrat och trofaste vän, doktor Vårdman, ett barnpensionat, "Levin & Vårdmans Sommarhem", uteslutande skött av fruarna, och de tjänade på detta in så mycket, att deras egna barn levde gratis till och med under vintermånaderna. Tillsammans med vännen Vårdman utgav han också en populär tidskrift: "Den lille världsmedborgaren" med rikhaltig avdelning för frågor och svar, jämte medföljande bilaga "Modersbröstet", där även många oroliga mödrar fingo sina bekymmer stillade. Till exempel: "Hur förfara vid förlossning i hemmet?", då man aldrig glömde påpeka att en privat läkare oavlåtligen borde vara till hands. Eller: "Vad göra åt eksem på barnets ansikte, armar och händer?", en fråga än lättare att besvara i betraktande av att "doktor Levins Vaderetrosalva" var "erkänt helande och hjälper vid alla slag av eksem eller s. k. fnassel".
Jacob Levin log litet, då han väjde undan för ett tungt arbetsfordon. Han hade kommit att tänka på den där utmärkta salvan, som han i samråd med en erfaren apotekare kokat ihop. Den var så enkel och den hade inbringat så mycket, apotekarens procent fråndragen. I nästa stund rynkade han ögonbrynen. En vän till honom, en skämtsam lekman, hade en gång sagt till honom:
- Du skulle passa till agent, gamle gosse. Med vilka lätta steg du skulle springa uppför trapporna till förmögna hus, ringa på dörren, stiga in i salongen och med glad svada tala för dina varor: vattentäta blöjor, bråckband, livmodersprutor. Och så vid avskedet kvarlämna ditt visitkort: "Träffas mellan ½ 10 och 12 söckendagar. Söndagar 11 - ½ 1."
Han hade skrattat då. Men skämtet behagade honom inte. Dubbelt misstänksam därför att han var jude, höll han alltid vakt om sin värdighet. Hans far, gamle Benno Levin, hade i hans själ gjutit en aktning, ja ett svärmeri för rasen som med åren hos sonen blivit till begär efter makt och med makten pengar. Med svågern och kollegan, den framstående specialisten i hudsjukdomar Simon Rosenrauch, hans stadiga Sallys icke mindre matfriske broder, syntes det i detta avseende förhålla sig alldeles motsatt. Det var dock bara skenbart. Simon var berömd för sina judehistorier och de rungande skrattsalvor, varmed han berättade dem. Men denna bullrande förtjusning, som doktor Simon Rosenrauch ägnade även det grovkornigaste gyckel med stamfränderna, var samma förtjusning, med vilken han under sina semesterresor i Södern hörde de kastanjer han älskade smattra på kolglöden. Han frustade av välbehag över skämttidningarnas allra vederstyggligaste karikatyrer, men det var därför att han trots allt i dem med innerligt nöje tyckte sig igenkänna någonting av sina egna plumpa drag. Hans liksom Sallys utspärrade näsborrar insögo begärligt till och med det av rasens egenart som kunde fångas av de illvilliga kristnas tafatta och valhänt trevande antisemitism.
Nu närmade Jacob Levin sig Norrmalmstorg, där han hade sin våning. Hans far hade sitt hushåll i lägenheten bredvid. Det var ett behov hos den gamle att få bo nära sin son och barnbarnen. Han kände sig då, brukade han säga, som hövdingen för stammen. Men han liknade mera en tomte, tyckte barnen: en god och vänlig och rund liten tomte, som gläntade på dörren, när det var storm i barnkammaren, och bjöd dem in till sig för att kalasa på de godsaker han för deras skull handlat i staden. Även Jacob Levin i sin rastlösa oro älskade att höra faderns tassande steg genom tamburen eller hans små filosofiska anmärkningar vid söndagsmiddagen, som han alltid intog i Jacobs familj. Familjen med dess olika och stormande element slog i bränningar runt den gamle, som alltid vilade som en fast klippa i deras lilla hav.
När Jacob nu satte nyckeln i dörren till sin våning, vred han också med ett lätt gnisslande ljud upp låset till de tusen göromål, som väntade honom under dagen. I detsamma öppnade också fadern sin dörr och kom ut klädd i ytterkläder för att taga sin vanliga morgonpromenad efter att ha druckit en kopp te i sin soliga matsal.
- Se Jacob! sade han och lyste upp. Har du varit ute så tidigt?
- Ja, mumlade sonen och vände sig otåligt om med handen på dörrvredet.
Med en smula avund betraktade han den lille Levin, som stod där i en stor ulster, liksom ångande av te och hjärtats godhet. Hans far gav honom en lätt tryckning med sin knubbiga hand och började gå nedför trappan.
- Hälsa Sally och glöm inte att det är Märtas namnsdag, ropade han, medan hans käpp lätt stötte mot stentrappstegen.
Jacob slog igen dörren med en liten smäll. Han hade glömt äldsta dotterns namnsdag. Det var inte lätt att komma ihåg sina egna barns ofta förekommande bemärkelsedagar, när man ständigt var sysselsatt med andra barns födelsedagar.
- Har det varit något? frågade han den utskyndande sjuksköterskan.
Det var hans ständiga fråga, och sjuksystern var alltid lika snabbt färdig med svaret.
Han var försenad till sin första mottagning klockan halv tio. Det
ringde redan på dörren. Då Jacob gick in i salen, vände han sig om och
såg skymten av en havande kvinna, som hängde upp sin kappa. Med en
plötslig känsla av pånyttfödd energi, när han varseblev den nya
patienten, gick han in till sitt kaffe.
