Petra besökte varje dag Adèle på förlossningshemmet. Hon ansåg det som sin plikt, men det var icke någon nöjsam plikt, emedan Adèle klagade så mycket.
Säkert var icke detta barnbördshus det bästa, fastän det grundats av en välgörande stiftelse och snart hade halvtannat århundrades både goda och blandade traditioner för sig. Fröken Ådermans elaka ande behärskade det. Själv huserade hon på nedre botten i tvenne stora rum med underbart vackra antika möbler, kistor och skåp och ett par kakelugnar från Rörstrand. I dessa rum höll styrelsen sina sammanträden, men de dyrbara möblerna hade mest kommit att lämnas kvar av brådskande patienter i forna tider, då det lilla huset mången gång hade tjänat som ett diskret och efterlängtat, ja rent av romantiskt gömställe för födelser i lönn. Det var gamla borgerliga praktgemak från det sena sjuttonhundratalet. Och den magra, skinntorra kvinnan i sin evigt svarta dräkt passade på sitt sätt icke så illa i dem. Hon kunde gott varit satt som vaktarinna över dessa möbler, rum och minnen, men bara icke till vårdarinna för nyfödda barn och ängsliga mödrar. Hon gned och putsade de värdefulla möblerna, så att det blänkte och sken av dem, men hon höll inte alldeles samma ömsinta uppsikt över de levande människor, som anförtroddes i hennes händer.
Petra besökte henne för att för Adèles räkning betala inackorderingen på sjukhemmet. Hon beundrade rummen och tyckte att det borde blommat äppleträd och syrener utanför och att sirliga, vackra damer borde suttit vid fönstren, lutade över sybågar och knyppeldynor.
En besynnerlig lukt av blod och karbol och blommor härskade i huset. Kvinnornas skrik ljödo från våningen en trappa upp, tassandet av toffelklädda fötter ekade svagt i korridorerna och barnens späda gnällande eller ihållande tjut fyllde ens öron, som när man i en hundgård hör en massa valpar ynkligt klynka.
Kvinnor! Kvinnor överallt! Kvinnor med bleka ansikten och kvinnor med rosiga ansikten, kvinnor med uppsvällda kroppar eller tomt magra, som skelett. Petra såg dem skymta genom dörrar, som lämnats halvöppna, eller mötte dem i korridoren. Och så bland dem de hurtiga sköterskorna i sina vita förkläden och den svarta föreståndarinnan, som med knotiga fingrar knackade på dörrarna och steg in till barnsängskvinnorna, visande dem detta dystra ansikte, som fyllde dem med skräck och olycksaningar för den onda värld de nu kastade in sina små i.
En gång tog Petra med Angela till förlossningshemmet. Adèle hade bett henne om det, kanske därför att hon visste att Petra inte skulle tycka om det.
Angela kom direkt från sin skola. Hon balanserade några böcker under ena armen och hade en blombukett i handen. Tillsammans med Petra steg hon nu in till Adèle.
Adèle tog emot henne med en glimt av intresse i ögonen. Hon lade blommorna på nattduksbordet vid sidan av sängen och började strax beklaga sig, eftersom hon fått en ny åhörarinna i Angela.
- Gift dig aldrig, Angela, slutade hon. Se, så det gått för mig. Hade jag inte gift mig, skulle jag nu varit en lycklig och fri kvinna.
Adèle tycktes alldeles ha glömt den ungdomstid hon så hatat och det lilla köket där uppe i den norrländska kuststaden, där karamellkoket ständigt stått på spisen.
Angela lyssnade tyst och blek. Hon fann alltsammans ohyggligt. Adèle hade hon alltid haft en fasa för. På något sätt tyckte hon ändå att Adèle passade på denna plats.
Angela skulle denna höst fylla sjutton år. Många tyckte att hon såg förtjusande ut, andra funno hennes utseende litet underligt. Det var det ljusa hårets skull: detta blonda, mjuka hår, som bildade en så stark kontrast till de svarta ögonen. Hennes näsa var rak som Petras, munnen smal och allvarsam. Hon hade detta fina, unga och skära över sig, som är så intagande i tonåren. När hon rörde sig, gled hon fram nästan dansande. Hennes händer och fötter voro små, gestalten ännu ej fullt utvecklad.
Adèle såg Angelas veka barm höja sig under bluslivet och suckade tungt. Mjölken spände och tryckte henne icke längre, men hon hade alltjämt ont i brösten. Denna jungfruliga flicka, som satt där framför henne som en bild av oskuld och oberördhet, kom henne att känna en plötslig stark lust att få kasta sig i den ungas armar. Hon tyckte att hon ur hennes späda bröst skulle kunna dricka sig otörstlg ur en kristallklar källas vatten, som skulle skölja bort all den orenhet och all den styggelse hon själv vadat i.
Men Adèle kvävde sin uppdykande goda impuls och undvek att längre se på Angela.
Hon behövde nu inte stanna mycket till på förlossningshemmet. Petra hade bett henne bo hos sig en tid, och sedan skulle hon fara tillbaka till Eka. Hon visste att hennes man sörjde barnet, som han så länge glatt sig åt och hoppats så mycket av. Men hon kände icke något medlidande med honom. De skulle åter börja sitt liv på Eka. Grälen, som för några veckor tystnat omkring dem komme att blossa upp med starkare fart. Nu skulle Adèle akta sig väl för att åter bliva med barn. Det helvetet ville hon inte gå igenom en gång till.
Och ändå, fastän Adèle ej ville erkänna det, längtade hon tillbalka till hemmet som ett djur till sin kula.
Här på barnbördshuset var hon ingenting, ett nummer på en dörr bara. Hon beskrev för Angela och Petra hur sköterskorna om morgnarna kommo in och skötte henne. De vände känslolöst på henne, tappade henne, gåvo henne febertermometern, allt under det de högljutt pratade över hennes huvud om sina angelägenheter eller om vad som hänt på anstalten under det senaste dygnet, som om hon, Adèle, bara varit en likgiltig sak, ett värdelöst ting under deras händer. Fröken Åderman var Adèle rädd för. Hon var skrämmande med sin dysterhet. Om natten väcktes hon av kyrkklockans slag, och om dagarna ringde den till begravning.
Angela och Petra hörde tyst på. De förstodo att Adèle föraktade dem för att de icke hade genomlidit något liknande.
När de äntligen fingo taga avsked av Adèle och gingo nedför trappan förbi den stängda dörren till förlossningsrummet, slapp ett av dessa förfärliga skrik ut därifrån. Angela stannade vit i ansiktet. Hon såg på Petra med vidgade ögon. Petra drog henne i armen för att få henne bort.
Flera nätter efteråt drömde Angela om detta skrik och vaknade med
pannan kall av svett. I drömmen hade hon tyckt att skriket spräckt
sönder den förlåt, som lik en grå dimma lägrade sig över hennes
framtid, och hon såg sig själv kämpande mot ett övermäktigt och
förfärligt öde.
